Uppdrag Novellskrivning

Kategori: Allmänt

Jägaren

Tracy vaknar med ett ryck och tittar sig omkring i sovrummet för att försöka lokalisera vad det var som väckte henne men ser inget ovanligt. Hon reser sig upp och börjar gå mot badrummet, men stannar till med ena handen på dörrhandtaget när hon hör ett ljud. Hon spetsar öronen för att höra, men nu är det helt tyst. Det är säkert bara Emma som är uppe länge och tittar på film som hon brukar göra på helgen, tänker hon och går in i badrummet. När hon är på väg ut från badrummet hör hon ett ljud igen. Det låter som att någon skriker, men samtidigt som personen i fråga skriker är det precis som att det läggs en hand över personens mun som för att tysta skriket. Tracy känner ett stygn av oro och börjar röra sig emot Emmas rum där dörren står på glänt och en strimma ljus letar sig ut i den mörka hallen. Hon stannar till utanför dörren och spetsar öronen men hör ingenting. När hon öppnar dörren helt och kliver in i rummet känner hon en våg av lättnad när hon ser att tv:n är på. Men när hon vänder sig om mot Emmas säng stelnar hon till mitt i rörelsen. Nog ligger Emma i sin säng som hon ska, men det står en mörk figur lutad över henne och gör något Tracy inte kan se. Handlingsförlamningen släpper och hon ger ifrån sig ett skrik samtidigt som hon tar tag i något hårt föremål och kastar det mot den mörka figuren. Den mörka figuren, som visar sig vara en man med långt svart hår, avbryter det han håller på med och vänder sig om när han hör Tracy skrika vilket gör att han precis hinner undvika föremålet hon kastar mot honom. Tracy skriker ännu högre när hon märker att det droppar blod ifrån mannens mun och ner på Emmas täcke.

-      Lämna min dotter ifred ditt as, skriker Tracy och kastar sig över honom.

Problemet är att mannen fångar henne mitt i hoppet och låser fast henne så hårt emot sin kropp att hon blir rädd för att han ska knäcka henne på mitten.

-      Jag tänker inte alls lämna din dotter ifred, det är nämligen något väldigt speciellt med henne och hennes blod, säger han och hånflinar mot henne.

När han hånflinar ser Tracy att han har två väldigt synliga och spetsiga hörntänder, som för tillfället är täckta av blod. Hon lyckas vrida tillräckligt mycket på huvudet för att kunna titta ner på Emmas hals. Där ser Tracy två röda märken, där det fortfarande rinner ut blod dessutom, efter mannens huggtänder. Det här kan inte vara sant, tänker Tracy och känner sig svimfärdig. Hon blundar hårt och försöker att vakna upp ur denna hemska mardröm. Det måste vara en mardröm! För vampyrer finns inte och hennes dotter ligger absolut inte och blöder i sin säng utan att Tracy kan göra något för att hjälpa henne. Försiktigt och sakta öppnar hon ögonen igen men ser fortfarande mannen med hånflinet framför sig.

-      Du ska lämna mig och min dotter ifred, säger Tracy och börjar röra på sig för att komma ur mannens grepp.

Det hjälper föga att hon rör sig då han har henne i ett järngrepp och dessutom börjar skratta åt henne när hon försöker ta sig loss.

-      Och vad händer annars?

-      Du kommer att ångra dig djupt, svarar hon och ser på honom med sådan avsky i blicken att hans hånflin dämpas en aning. Jag kommer att jaga dig till världens ände för att döda dig om det är vad som behövs.

Hon sparkar till honom hårt på smalbenet och hoppas på att chocken av hennes spark ska få honom att släppa henne. Och precis som hon hoppades lättar han på järngreppet tillräckligt mycket för att hon ska kunna ta sig loss. Hon får tag i något med en vass kant och höjer handen för att slå mannen med det, men han fångar hennes hand i luften. Han knycker till med sin hand och Tracy ger ifrån sig ett skrik när han bryter hennes handled så hårt att benpiporna sticker ut och det sprutar blod på väggen och taket samtidigt som hon själv blir full av blod. Smärtan gör henne svimfärdig men hon försöker att tränga bort det för att kunna skydda Emma. Hon försöker sig på en spark igen men den här gången förväntar sig mannen det och tar därför ett hårdare grepp om hennes brutna handled.

-      Lämna oss ifred sa jag, säger Tracy med svag röst och tittar på mannen.

Mannen bara skrattar som svar och med ännu en handknyck gör han så att Tracy flyger tvärs över rummet och in i väggen. Hon känner något som rinner ner för huvudet och in i ögonen. Detta gör att hon lyfter handen för att torka vätskan ur ögonen och märker då att det är blod från ett sår i huvudet. Blicken faller ur fokus hela tiden men hon försöker att fokusera den mot Emmas säng och ser hur mannen lyfter upp Emma i famn och går mot fönstret. Tracy försöker att skrika men får inte fram ett ljud. Det sista hon ser är mannens hånflin när han tar med sig Emma ut genom fönstret innan Tracy förlorar medvetandet.

 

Tracy vaknar upp med ett skrik, kallsvettig och andfådd efter sin vanliga mardröm. Hon sätter sig upp och stryker det fuktiga håret ur ansiktet. Hon gömmer huvudet i händerna och tar ett djupt andetag och undrar hur länge till denna mardröm ska fortsätta. 10 år… i snart 10 år har hon drömt samma mardröm i princip varje gång hon väl lyckas somna. En mardröm om natten då hennes dotter blev tagen och hennes liv aldrig blev det samma igen. Om natten då hon fick reda på att vampyrer inte bara är ett fantasiväsen utan de är verkliga och lever mitt i bland oss människor. En lång tid efter denna natt var hon helt förstörd inombords och vid ett tillfälle försökte hon även att ta sitt liv för att slippa smärtan och saknaden efter dottern. Men en natt när hon är ute på stan och filosoferar för att skingra tankarna förändras allt när hon ser två välbekanta ansikten i folkmängden, sin dotter och den vampyr som tog henne. Sedan den natten har hon bara ett mål i sikte, att få tillbaka sin dotter! Därför börjar Tracy att ta reda på allt hon kan om vampyrer och hur de kan dödas. Hon lär sig att hantera olika vapen och riktar särskilt in sig på svärd, pistol och armborst. Många av de teorier och legender som finns om vampyrer har hon fått testa på egen hand för att se vilka som är sanna och vilka som inte är det. Det är mer än en gång hon har varit nära att dö när en teori inte fungerat i praktiken. Hon lägger sig ner igen och funderar på alla sätt det går att döda en vampyr, för av någon konstig anledning lugnar det alltid henne att fundera på detta när hon är skakad efter sin mardröm. Vampyrer tål vitlök, men de gillar inte det och försöker därför att hålla sig på avstånd ifrån det. De dör inte direkt när de kommer i kontakt med solljus, men blir oftast ordentligt brännskadade av några sekunder exponering. Hinner de inte undan solljuset tillräckligt snabbt dör de. Den vampyr som överlevt längst i solljus, vad hon vet i alla fall, var en askhög efter ca 5 minuter. Om du mot förmodan vågar dig på en närstrid med en vampyr så fungerar det utmärkt att hugga huvudet av den för att den ska dö. En träpåle/träpil igenom hjärtat dödar inte en vampyr, men det gör den handlingsförlamad till dess att träpålen/träpilen dras ur hjärtat. Men när vampyren är handlingsförlamad kan det vara ett bra tillfälle att hugga huvudet av den för att ta död på den. Med ett kors/krucifix kan du hålla en nybliven vampyr på avstånd, men inte en äldre vampyr som har några år på nacken. Varför det är så har Tracy ännu inte lyckats ta reda på. Att kasta vigvatten på en vampyr har ingen effekt alls, men om du däremot dricker vigvatten regelbundet gör det stor skada inombords på en vampyr när den dricker ditt blod. På något sätt blir ditt blod ett slags gift för vampyrer när det blandas med vigvatten. När hon sakligt går igenom det här i huvudet låter det som att det är hur lätt som helst att ta död på en vampyr och det är det verkligen inte. Generellt är en vampyr fem gånger så stark som en normalstark man och ca 3 gånger så snabb, vilket gör att de ibland kan bli väldigt knepiga att ta död på. Dessutom lever de flesta vampyrer inte ensamma utan i nästen, vilka kan variera från 4 stycken upp till 30 stycken. Därför är det av ytterst vikt att i den mån det går endast ge sig ut på vampyrjakt dagtid med mycket sol, annars är det väldigt lätt att falla offer för dem. Tracy reser sig upp från sängen, går fram till fönstret och flyttar lite på gardinen för att kunna se ut på gatan nedanför. Blicken söker sig direkt till platsen där hennes bil står för att se så att den står kvar där. I den finns nämligen allt hon behöver i sin kamp mot vampyrerna och i jakten på att finna sin dotter. Hon går tillbaka till sängen och lägger sig samtidigt som hon slänger en blick på klockan. 03:37… då hinner hon i alla fall få några timmars sömn till innan det är dags att ta tag i och utplåna det vampyrnäste hon fått nys om. Denna gång kanske jag äntligen hittar henne, tänker Tracy och känner hur ögonen blir tyngre och tyngre. Inom två minuter sover hon och för en gångs skull är det en drömlös sömn.

 

För en gångs skull är informationen hon fått sann, tänker Tracy när hon smyger sig in i den mörka byggnaden. Tack och lov för att det är strålande solsken idag, annars skulle hon inte gett sig in på det här när hon inte vet hur många vampyrer hon har att göra med. Men informationen hon fått sa att i det här nästet bestod av ca 10-15 vampyrer vilket gör att hon måste tänka taktiskt för att kunna ta dö på alla som var där. Hon rundar försiktigt ett hörn och något faller ner från taket på henne och gör att hon faller platt till marken. Det är en vampyr som ligger över henne och siktar direkt mot hennes hals, men på något sätt lyckas Tracy komma åt träpålen i fickan och kör in den rakt i hjärtat på vampyren. Den stelnar till och hon lyckas välta den åt sidan för att få bort den från sig. Hon reser sig upp, tar ett djupt andetag och tar fram svärdet som sitter i ett fodral på ryggen för att hugga av vampyren huvudet. Men i samma stund hör hon ett ljud bakom sig och hon snurrar snabbt runt samtidigt som hon höjer svärdet. Svärdet träffar vampyren på halsen och gör ett rent snitt och huvudet flyger av samtidigt som blodet sprutar överallt. Hon vänder sig tillbaka till den första vampyren, hugger av huvudet, sätter tillbaka svärdet i sitt fodral och drar ut träpålen ur vampyren. Medan Tracy söker sig längre in och längre ner i byggnaden blir hon anfallen minst 4 gånger till, en av gångerna var hon nära att bli biten men hon bet själv vampyren och chocken gjorde att den släppte henne. Det gör att hon lyckas ta dö på den genom att än en gång använda träpålen och sedan svärdet. Hon undrar hur lång tid hon varit i byggnaden, när hon hör en röst som låter bekant. Men varför låter den så bekant? Det måste hon ta reda på och går åt det håll varifrån rösten kommer. Efter vad som känns som en evighet kommer hon in ett stort upplyst rum med ett stort bord och stolar mitt i rummet. Det blir knäpptyst i rummet när hon stiger in och ser sig omkring, det finns säkert närmare 15 vampyrer i rummet och hon låter blicken glida över alla men stannar på den vampyr som sitter vid huvudänden av bordet. Tracy spärrar upp ögonen av chock och ger ifrån sig en hostning, vid huvudänden sitter nämligen just den vampyr hon letat efter i 10 år. Mannen reser sig upp medan han tittar på henne och hånflinar.

-      Det var ett tag sedan sist, säger mannen och slår ut med armarna. Jag trodde att vi skulle ses mycket tidigare efter ditt hot den där natten för så längesen.

Tracy fann sig snabbt.

-      Bättre sent än aldrig eller hur? säger hon och börjar långsamt att gå emot mannen medan hon håller koll på de andra vampyrerna. Jag sa ju att jag skulle jaga dig till världens ände om du inte lämnade mig och min dotter ifred så här jag.

Några av vampyrerna börjar att skruva på sig där de sitter och en gör ett utfall mot henne, men nu är alla hennes sinnen på helspänn och vampyren får bittert ångra sitt utfall när kroppen åker i golvet samtidigt som huvudet flyger i en båge och hamnar borta vid mannen.

-      Jag kan lova att jag inte längre är den hjälplösa och tafatta kvinnan du mötte senast, säger hon medan hon ger honom en hatfull blick.

-      Ja, det verkar onekligen så, svarar han och tittar fundersamt på henne. Men å andra sidan var den vampyr du nyss dödade en ny vampyr och det är då vi är som svagast.

-      Jag vet att ni är som svagast då och det är också därför jag vet att det inte kommer att bli en lätt match att döda dig. Men just nu struntar jag i det, var är min dotter?

Hon ser sig omkring ännu en gång i rummet men ser inga andra än vampyrerna runt bordet och hon tittar även efter andra ingångar in till rummet men ser inga sådana heller.

-      Vad är det som säger att din dotter fortfarande lever? säger mannen och börjar hånflina igen. Det är väldigt många år sedan jag tog henne ifrån dig.

-      Det vet jag, svarar Tracy med smärta i rösten och vänder blicken emot mannen igen. Men det var även många år efter du tog henne som jag såg er i folkmängden en kväll på stan.

Mannen bleknar märkbart när hon nämner det här, tydligen såg inte han henne vid detta tillfälle.

-      Tyvärr är du lite sent ute, Emma blev nämligen vampyr för två dagar sedan. Det stora hånflinet som sprider sig över hans ansikte går nästan ända bak till nacken.

Det kan inte vara sant! Tracy känner hur något går sönder inom henne, hon kan inte har jagat efter mannen och Emma i alla dessa år enbart för att hitta dem två dagar efter Emma har blivit vampyr. Benen vill inte bära henne längre och hon faller ner på knä med tårar som rinner ner för kinderna. I det ögonblicket öppnas en dold dörr och in i rummet kommer Emma. Tracy höjer blicken och hinner reflektera över att Emma växt upp till att bli en väldigt vacker kvinna innan mannen börjar prata.

-      Vi har samlats här för att det äntligen är dags för Emma att invigas ordentligt i vampyrlivet. Och invigningsritualen är, som alla här borde veta, att den nyblivna vampyren för första gången ska dricka blod. Vi har en sån tur idag att Emma får maten serverad.

Mannen vänder sig mot Tracy samtidigt som han reser sig och sträcker ut sin hand mot Emma som tar den. Tracys ögon tåras på nytt när hon tittar på Emma, Emma däremot ser inte ut att känna igen henne alls.

-      Våga lägga ett finger på mig och ni kommer att dö allihop, säger Tracy med en röst som blir starkare för varje ord hon säger. Det svär jag på!

Mannen skrattar igen.

-      Och hur skulle du kunna ha ihjäl oss alla? Du inser väl att du bara är en ynklig liten människa medan vi är en hel flock med vampyrer?

-      Det har aldrig hindrat mig innan, svarar hon medan hon reser sig upp och höjer på huvudet för att kunna titta honom i ögonen. Och jag ska lära dig att aldrig mer underskatta en kvinna som inte längre har något kvar att förlora.

 

Första attacken kommer uppifrån och Tracy är blixtsnabb med kniven, blod sprutar ännu en gång. Med alla sina sinnen på helspänn igen och smärtan över att hon var försent ute för att kunna rädda sin dotter gör Tracy farligare än någonsin och det flyger inte bara huvuden utan även andra kroppsdelar åt alla håll. Efter vad som känns som en sekund är det endast mannen och hennes dotter kvar. Mannen kliver fram framför Emma som för att skydda henne och Tracy ser rött, springer mot mannen med svärdet höjt. Men som hon misstänkt innan skulle inte det här bli lätt utan mannen tar med lätthet tag i svärdet och snurrar runt henne så att hon flyger rätt in i väggen. Hon reser sig upp och går mer varsamt mot honom medan hon håller stenkoll på hans minsta rörelse. Plötsligt går han till anfall och det är precis att hon hinner undvika hans attack. Och så här fortsätter det, ibland attackerar hon och ibland är det han. Tillslut blöder hon över hela kroppen känns det som och han saknar ena handen och ena halvan av sin fot. Tillslut gör han en stor miss och Tracy lyckas sätta träpålen i hans hjärta och är blixtsnabb med att hugga av honom huvudet innan han faller till marken. Hon andas tungt och snabbt, indränkt av blod och hon vänder sig om mot Emma. Emma bara stirrar på mannens avhuggna huvud och sjunker ner på knä med tom blick. Tracy tittar på Emma och känner smärtan av att behöver göra det här, men det finns inget annat sätt. Hon höjer svärdet och hugger huvudet av sin dotter, sjunker sedan ner på knä och ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik av smärta. Hur mycket tid som går medan hon sitter där vet hon inte, men till slut reser hon sig upp på ostadiga ben och samlar ihop sina saker. Hon går utan att se sig om och stannar inte förrän hon har kommit ut ifrån byggnaden. Det är precis som att hennes hjärta dog där inne, för hon känner sig helt tom på känslor. Blicken letar sig uppåt mot den vackra fullmånen och hon börjar gå igen. Vartenda en av dessa satans vampyrer ska dö om det så ska ta resten av mitt liv, tänker hon och känner hur hatet tänds inom henne. Inte en enda ska kunna undkomma hennes svärd!

Han!

 

Ahhhh… detta måste vara det bästa på hela veckan, tänkte Sofia när hon gled ner i ett varmt bad. Det hade varit en hektisk vecka på jobbet med mycket möten och sena kvällar för att hinna med allt arbete som skulle vara klart. Så det här varma badet hade hon gjort sig förtjänt av denna fredagskväll, det enda som saknades var en god middag och en snygg karl. Hon orkade inte laga någon mat men den snygga karln skulle komma på besök imorgon. Sofia log stort när hon tänkte på att Pierre skulle komma till henne imorgon, de försökte träffas så ofta det gick. Det var dock svårt att få ihop deras scheman ibland då båda jobbar väldigt mycket. Men den här gången skulle de träffas mer än några timmar, både hon och Pierre hade sagt till på jobbet att de skulle iväg över helgen och inte var anträffbara igen förrän måndagsmorgonen. Tanken på föregående träffar med Pierre gjorde att det började pirra i hela henne och hon undrade vad de skulle hitta på imorgon när de skulle ha så mycket tid att kunna utforska varandra ännu mer. Tänk att få ta låååång tid på mig att utforska Pierres utsökta kropp, smeka den, få smaka ordentligt på hans hårda kuk och få honom att stöna högt av det jag gör med honom, tänkte Sofia och log busigt för sig själv samtidigt som handen letade sig ner över magen och ner mellan hennes ben. Hon slöt ögonen, lutade sig tillbaka och stönade tyst medan hon fantiserade om att det var Pierre hon lutade sig emot och att det var hans hand som smekte henne. Om att han skulle ta tag om hennes midja och lyfta upp henne i knät och låta sin hårda kuk glida in i henne. Det dröjde inte länge innan hon började stöna högt när hon kom. Hon låg kvar där och nöjt en stund medan andhämtningen återgick till det normala. Efter ytterligare en stunds filosoferande om morgondagen kände hon att det var dags att ta sig upp ur badet, hon drog ur proppen, tvättade håret och steg ur badkaret. Hon torkade sig, fönade håret för att det inte skulle stå på alla håll när hon vaknade imorgon och gick sedan in i sovrummet. Där startade hon en random podd på mobilen och la sig naken under täcket. Hon somnade med ett leende och en bild av en naken Pierre på näthinnan.

 

 

 

När hon vaknade nästa dag sken solen på henne och hon kände sig utvilad. Det är tur det för jag lär inte få så mycket sömn i natt när Pierre är här, förhoppningsvis inte i alla fall, tänkte hon och fnittrade. Hon steg upp, klädde på sig och gick ut i köket för att äta frukost. Vid 12-tiden åkte hon in till stan för att shoppa lite inför kvällen då hon tänkte överraska Pierre med att möta honom i dörren iklädd något sexigt. I vanliga fall är hon väldigt blyg av sig när det kommer till sådant och har i princip bara haft sexiga underkläder på sig under t.ex. ett linne och shorts. Men hon känner för att utmana sig själv och är nyfiken på hur Pierre skulle reagera om hon möter honom i dörren iklädd något sådant. Hon gick runt i olika klädaffärer i säkert 2-3 timmar innan hon hittade det hon ville ha och kände sig sexig i. Skulle hon göra det här kunde hon lika gärna slå på stort och hoppas på att Pierre kommer gilla det han ser. Hon körde hem igen och tillbringade resten av dagen med att göra i ordning i lägenheten och göra det mysigt med tända ljus inför Pierres ankomst. Vid 19-tiden hoppade hon i duschen för att göra sig i ordning, Pierre skulle inte komma förrän 21-tiden men hon ville slippa stressa. Väl ute ur duschen började hon klä på sig det hon köpt tidigare under dagen. Hon började med de svarta stringtrosorna, därefter den svarta spetskorsetten och till sist svarta stay-ups med spetskant. Hon flätade håret och tog på sig lite mascara, gick sedan in i sovrummet för att se sig själv i helkroppsspegeln hon hade där inne och snurrade sakta runt medan hon granskade sig själv. Hon nickade nöjt och kände sig väldigt sexig i det hon hade på sig, även om hon började bli lite nervös för att möte Pierre i enbart det. Men hon hade en stund till på sig att vänja sig vid kläderna. Runt 21-tiden knackade det på dörren och Sofia gick för att öppna dörren. Pierre stod där utanför och var lika snygg som vanligt i sin vita t-shirt och svarta jeans. Däremot brukade han inte ha det chockade uttrycket i ansiktet och inte heller titta på henne så intensivt upp och ner.

 

-      Gillar du det? sa Sofia lite nervöst och tittade på honom.

 

Pierre ryckte till som om han vaknade upp ur en trans, han steg in genom dörren och stängde den bakom sig med ena foten samtidigt som han drog henne tätt intill sig och kysste henne så intensivt att hennes ben blev som gelé och knappt bar henne. Pierre backade henne mot väggen, tryckte sin kropp emot hennes och tog tag runt hennes handleder med ena handen och höll dem ovanför hennes huvud medan han fortsatte kyssa henne och hans fria hand gled ner längs hennes rygg och tog ett ordentligt grepp runt hennes rumpa. Han började kyssa sig nerför hennes hals mot brösten medan hans hand släppte hennes rumpa och smekte hennes lår och slutade mellan hennes ben. Hon stönade högt när han började smeka henne utanpå trosorna.

 

-      Åhhh, du är våt igenom trosorna, sa han gillande och började röra handen snabbare.

 

-      Mmm, var det enda hon fick fram emellan stönen och hon var så fokuserad över vad Pierre gjorde med henne att hon knappt märkte att han fortsatte prata.

 

-      Jag kan inte få nog av dig! Du är så jäkla sexig och jag är kåt i princip konstant i din närhet. Speciellt när du är klädd såhär, sa han och tog bort handen för att kunna lägga hennes ben runt sig så att hon skulle få känna hur hård han var.

 

-      Snälla sluta retas, stönade hon fram. Jag vill ha din hårda kuk i mig nu!

 

-      Shhh, du ska snart få den i dig men jag är inte klar med dig ännu, sa han och tittade henne i ögonen medan han ställde ner henne på golvet igen.

 

Han började kyssa sig ner för hennes hals igen, tog ut hennes bröst ur kuporna för att leka med tungspetsen över hennes bröstvårtor. Hans hand letade sig ner över hennes mage och in mellan hennes ben för att föra stringtrosorna åt sidan. Sofia lutade sig tungt mot väggen när han började smeka hennes klitoris samtidigt som hans tunga fortsatte leka med hennes bröstvårtor. Strax därefter gick Pierre ner på knä, började kyssa sig ner för hennes mage och snart var hans tunga mot hennes klitoris. Hon började darra av njutningen som hans tunga gav henne, hon visste redan att han var duktig med tungan men detta var något utöver det vanliga.

 

-      Pierre, Pierre, började hon stönade när hon närmade sig orgasm.

 

Han slutade inte för en sekund utan fortsatte i samma takt tills hon skrek hans namn och hon hade slagit i golvet om det inte vore för att han höll i henne.

 

-      Jag tröttnar aldrig på att höra dig skrika mitt namn när jag får dig att komma, sa han och tittade busigt på henne med ett stort leende samtidigt som han lyfte upp henne i famnen och gick mot sovrummet.

 

-      Som om jag kan låta bli när du är det enda jag tänker på i det läget, svarade Sofia och slog ner blicken samtidigt som hon rodnade lätt.

 

-      Jag vill vara det enda i dina tankar när du kommer, sa han och ställde ner henne på sovrumsgolvet. Och hur sexig jag än tycker att du är i det här så känner jag att det är dags att klä av dig det.

 

Sagt och gjort så började han knäppa upp knapparna i korsetten och snart stod hon naken framför honom.

 

-      Du är nog det vackraste jag har sett, sa han och tittade lite förundrat på henne.

 

-      Äsch, du gör mig så generad, sa Sofia och rodnade igen.

 

Hon ställde sig närmare honom, tog tag i nederkanten av hans tröja och drog den över hans huvud. Hon drog händerna sakta över hans mage ner till jeanslinningen, hon lät handen glida över hans hårda stånd och hörde en häftig inandning. Hon log lite smått för sig själv när hon knäppte upp jeansen och drog ner både dem och kalsongerna en bit ner på låren. Hon ställde sig på knä, tog hans hårda kuk i handen och tittade upp mot honom. Han tittade ner på henne förväntansfullt och hon log ännu större innan hon vände ner blicken igen, drog tillbaka förhuden för att leka med tungan över hans ollon innan hon började suga ordentligt. Efter en stund tog Pierre tag om hennes fläta för att få henne att sluta suga.

 

-      Om du fortsätter mycket längre så kommer jag att spruta i din mun, sa han och tittade på henne.

 

-      Någon gång i framtiden kommer du kanske att få göra det men just nu är jag så grymt kåt och vill ha din hårda kuk i mig.

 

Hon smakade på honom en sista gång innan hon reste sig upp, vände ryggen mot honom, tog stöd med händerna mot sängkanten och svankade så att rumpan åkte upp. Bakifrån var hennes favoritställning, speciellt ihop med Pierre som hade lärt sig precis hur hon gillade det.

 

-      Mmm, du ser alltid så inbjudande ut när du ställer dig så här, sa han uppskattande och smiskade henne på rumpan.

 

Han ställde sig nära henne, retade henne genom att gnida sig utan att glida in. Hon visste sen innan att han älskar att retas med henne och göra henne så kåt att hon tillslut ber om att han ska knulla henne.

 

-      Snälla, inte mer retande nu, jag vill ha dig i mig nu!

 

Och för en gångs skull lyssnade han på henne men gled in sakta, drog sig ur nästan helt och gled in sakta igen.

 

-      Du vet mycket väl att det inte är snällt att göra så och att du gör mig ännu mer frustrerad, sa hon stönande.

 

-      Det är det som är meningen, sa han, jag gillar att göra dig kåt och frustrerad. Jag gillar även hur du låter när jag gör så här.

 

Han gjorde en snabb och hård stöt in i henne samtidigt som han smiskade till henne på rumpan igen. Sofia stönade högt av njutning när han gjorde så, hon älskade när han gjorde så och det visste han så väl om. Han tog ett hårt grepp om hennes fläta samtidigt som han fortsatte att knulla henne hårt och snabbt. Han smiskade till henne på rumpa med jämna mellanrum vilket fick henne att stöna högt. Han visste precis hur han skulle göra för att få henne att njuta hur mycket som helst. Hon gillade när hon hörde hans småstönaden av njutning bakom henne, det fick alltid henne ännu kåtare.

 

-      Jag kommer snart bara så du vet det, stönade han.

 

-      Dra dig ur då, för jag vill att du ska komma över mitt ansikte, svarade Sofia.

 

-      Är du säker? Är du redo för det?

 

-      Ja, det är jag, annars hade jag inte bett dig dra dig ur.

 

Sofia visste att det var en av Pierres fantasier, att de först skulle ha sex och att han sedan skulle få komma över hennes ansikte som avslutning. Hon kände att hon var redo för det och ville att det skulle ske nu. Så när han drog sig ur, vände hon sig om, gick ner på knä framför honom och tittade upp på honom medan han smekte sig själv. Det ingick också i hans fantasi att hon skulle titta medan han tillfredsställde sig själv. Det dröjde inte länge förrän han började stöna och Sofia gjorde sig redo. Hon rätade på ryggen, flyttade huvudet närmare honom och räckte ut tungan som om hon inte kunde bärga sig till hon fick smaka på hans sats. När han tittade ner och såg det här så kunde han inte hålla sig längre utan kom med ett högt stön. När han var klar, böjde hon sig fram för att smaka på honom igen men väldigt försiktigt och fick en skarp inandning till svar. Hon reste sig upp och gick in på toa för att tvätta av sig och borsta tänderna, när hon var klar gick hon i sovrummet igen.

 

-      Vill du med in i duschen? frågade hon Pierre. Jag känner att jag behöver en dusch nu efter det här och jag är nyfiken på hur det är att duscha ihop med dig.

 

-      Javisst, svarade han lite andfått.

 

Hon tog honom i handen och ledde in honom i badrummet, klev in i duschen och startade vattnet medan Pierre klev in efter henne. Hon hällde upp lite duschtvål i handen och vände sig om för att börja tvåla in honom. Han stod helt still och log mot henne medan hon utforskade hans kropp med sina händer.

 

-      Ärligt talat så har jag aldrig haft sex i en dusch, sa Sofia långsamt och tittade förhoppningsfullt upp på honom.

 

-      Inte?

 

-      Nej, men jag är väldigt nyfiken på att testa hur det är, sa hon och tog tag om hans kuk som börjat hårdna igen på grund av hennes smekningar.

 

Han stönade lågt när hon började att runka av honom och bara stod där och njöt. Han ser så läcker ut när han står där och njuter, tänker Sofia och kände hur kåt hon blev att bara se honom njuta. Hon gick på knä för att få smaka på honom ännu en gång. Hon slöt ögonen och fokuserade helt på det hon gjorde medan hon hörde Pierre stöna ännu högre. Plötsligt slutade hon, reste sig och vände ryggen mot honom igen och tog stöd med händerna mot väggen samtidigt som hon sköt ut rumpan mot honom och gned sig för att för att retas med honom.

 

-      Vilken liten retsticka du är ikväll då, sa han och tog ett hårt tag om hennes höfter för att hon skulle vara still.

 

-      Jag har ju lärt mig av den bästa, känner att det är dags för att se om jag med kan retas, svarade hon och vred på huvudet för att kunna se honom.

 

-      Mmm, du verkar har snappat upp en del saker i alla fall och jag gillar verkligen att du mötte mig i dörren iklädd korsetten, vilken syn!

 

-      Jag köpte den tidigare idag för din skull och för att jag ville klä mig i något sexigt denna gång.

 

-      Du är förvisso alltid sexig, men extra mycket idag, sa han och smiskade henne på rumpan.

 

Sofia stönade till och vände ansiktet mot väggen igen medan Pierre gled in i henne. Det dröjde inte länge innan de kom samtidigt under höga stön. Sofia vände sig om, la armarna om Pierre och kysste honom.

 

-      Vad sägs om att vi duschar klart, lägger oss i sängen och startar en serie? Mina ben är typ som spaghetti efter det här, sa hon lite trött och log mot honom.

 

-      Det låter bra, lägga oss i sängen och mysa.

 

De duschade klart, torkade av varandra och så tog hon honom i handen och ledde in honom i sängen. Efter lite diskussioner så bestämde de sig för att titta på en skräckfilm istället, vilket hon egentligen inte var så förtjust i eftersom hon blev så lätt rädd och det visste Pierre om. Så hon kröp tätt intill och la armen om honom. Filmen var ganska tråkig, istället började hon fokusera på att börja smeka honom över magen. Och varje gång hon smekte neråt åkte handen en bit längre ner och hon märkte hur Pierre började andas tyngre och att han började hårdna. Jag börjar helt klart gillar det här med att retas, tänkte hon medan hennes hand smekte sig ner bredvid hans stånd och ner till pungen och så upp igen. Hon slutade smeka honom och var på väg att rulla över på andra sidan när Pierre tog tag i henne.

 

-      Tro inte att du kommer undan så lätt när du retas så, sa han och kysste henne samtidigt som han med la sig på sidan och tryckte sig emot henne.

 

-      Ha, det ska ju komma från rätt! Undra vem det är som brukar reta…

 

Hon avbröts mitt i meningen av att hans hand hittade in mellan hennes ben och började smeka henne, sen lät han två fingrar glida in i henne och stönade till när han kände hur våt hon redan var.

 

-      Jag älskar hur jäkla snabbt du blir våt och redo för mig.

 

-      Mmm, var det enda hon fick fram.

 

-      Jag kan inte vänta längre, sa han och vände henne på rygg.

 

Han ställde sig på knä mellan hennes ben, tittade uppskattande på henne uppifrån och ner innan han la sig över henne och gled in i henne. Denna gång var det långsamma och mjuka stötar som gällde samtidigt som de kysstes och smekte varandra. Det är något speciellt med den här långsamma sexakten, närheten och att bli så totalt uppslukade av varandra. Kunna smekas under tiden och vara så tätt intill. De hade fått utlopp för det mesta tidigare och tog god tid på sig nu när de inte hade någon tid att passa. När de vara klara gick de ut i köket eftersom de var vrålhungrig, de slängde ihop något snabbt och satte sig i vardagsrummet och tittade på något serieavnitt som gick på tv medan de åt. Sofia gäspade stort.

 

-      Ojdå, jag är inte riktigt van vid att hålla på såhär och kan ärligt säga att jag är helt slut!

 

-      Det är kanske dags att sova då? sa han och tittade på henne.

 

-      Ja, det låter som en plan tycker jag. Få krypa ner bredvid en snygg karl och somna i hans famn, det låter awesome!

 

-      Haha, men följ med då, sa han leende och sträckte ut handen mot henne.

 

Hon tog hans hand och följde med honom in i sovrummet, där startade de en på podd på Sofias mobil och sedan kröp de ner under täcket nakna.

 

-      Mmm, detta skulle jag helt klart kunna vänja mig vid! sa Sofia när Pierre la sig tätt intill och la armen om henne.

 

-      Jag med, svarade han sömnigt. Helt klart jag med.

Prövningen

 

Lukas vaknade upp ute på den asfalterade vägen. Varför låg han här? Han reste sig upp till sittande ställning och såg sig omkring. Så långt ögat kunde nå, vilket förvisso inte var så långt med tanke på dimman, var det förstörda byggnader, omkullvälta och förstörda bilar samt sprickor och gropar i vägen. Vad hade hänt här egentligen? Det sista han minns var att han la sig i sängen för att sova och då såg det verkligen inte ut så här utomhus! På grund av att byggnaderna var så förstörda kunde Lukas inte riktigt lokalisera sig. Han började resa sig upp när han hörde en stor smäll en bit bort och såg flammor som reste sig upp emot himlen. När Lukas försiktigt gick mot stället där han såg flammorna hörde han ett skrik, vilket fick honom att öka farten. När han kom runt ett hörn var han nära på att krocka med en kvinna som hostade, var alldeles svart av sot och luktade rök.

 

-      Herregud, hur är det med dig? Är du skadad? frågade Lukas kvinnan.

 

-      Ja ja jag tror inte det, hostade kvinnan fram.

 

-      Kom med här så sätter vi oss någonstans där vi kommer väck från röken och du kan andas ren luft, sa Lukas och la armen om ryggen på henne för att leda henne mot ett ställe han gått förbi på vägen dit.

 

De satte sig ner på en bänk, kvinnan tog några djupa andetag och hennes hosta började avta.

 

-      Vad har hänt här egentligen? frågade Lukas och tittade på kvinnan. Jag la mig i min säng för att sova och sen vaknar jag upp mitt ute på gatan och hela staden är förstörd.

 

-      Jag vet inte riktigt vad som har hänt här, jag vaknade upp i någon annans lägenhet nyss av smällen och har inte en aning om var jag är någonstans, sa kvinnan och såg sig omkring. Jag känner inte igen mig alls här.

 

-      Jag vet inte riktigt heller vad vi är, kan inte lokalisera mig på grund av att allting runt omkring oss är förstört. Men vi ska kanske försöka röra på oss lite försiktigt och se om vi hittar något eller någon som kan säga vart vi befinner oss.

 

-      Det låter som en idé! Förresten, mitt namn är Kajsa, sa kvinnan och räckte fram handen.

 

-      Lukas, svarade han och skakade hennes hand. Känner du dig redo att ge dig i väg?

 

-      Ja, det känns som att hostan är borta.

 

-      Men då tycker jag att vi går tillbaka på det hållet vi kom för att leta vidare efter något.

 

-      Okej, men då gör vi det.

 

De reste sig upp och började gå mot den brinnande byggnaden, de höll sig nära varandra ifall något oväntat skulle dyka upp. De rundade hörnet där de varit nära på att krocka med varandra, men såg bara mer förstörda byggnader och bilar. Men vart är alla människor egentligen? tänkte Lukas. Det kan väl inte enbart vara han och Kajsa här? Även om de mot förmodan skulle vara de enda som har överlevt vad det nu är som har hänt staden borde det ändå finns lik någonstans. Lukas rös till av tanken, han hade aldrig sett en död människa mer än på film och det var inget han såg framemot att få göra i verkligheten. Men han kunde ändå inte låta bli att undra var alla var någonstans. Förutom sprakandet från de enstaka brinnande byggnaderna som låg längs vägen de gick på var det helt tyst runt omkring dem. Det var riktigt kusligt faktiskt. Plötsligt började Lukas mage att mullra högt. Han hade inte känt förrän nu hur hungrig han var, han visste inte ens när han åt sist då han inte visste hur länge han legat ute på vägen.

 

-      Ska vi se om vi hittar en matbutik någonstans så att vi kanske äta något? frågade Lukas och tittade på Kajsa.

 

-      Ja, det kan vi göra. Jag börjar nämligen med bli hungrig.

 

-      Men då letar vi upp en butik och fyller på energiförrådet.

 

De gick vidare under tystnad och kikade in i byggnader som kunde tänkas vara matbutiker. Det hann börja mörkna innan de lyckades hitta en nästan intakt liten mack en bit utanför staden.

 

-      Vi kanske ska övernatta här? Då har vi skydd, värme och mat. Vi vet ju inte vad som rör sig där ute på natten, sa Kajsa.

 

-      Ja, det kanske vi skulle göra, funderade Lukas. Vi borde leta upp något vi kan försvara oss med ifall det är något som lurar där ute i mörkret och försöker komma in.

 

De gick åt varsitt håll och började utforska macken, den var rätt stor för att bara vara en mack. Lukas hittade 2 rätt så långa järnrör som han tog med sig medan han letade vidare bak på lagret.

 

-      Har du hittat något? frågade Kajsa bakom honom.

 

Lukas skrek till och vände sig om.

 

-      Är du inte klok människa? Du kan inte bara smyga dig upp på folk sådär! Du höll på att ge mig en hjärtattack, sa Lukas och andades häftigt.

 

-      Förlåt, jag tänkte mig inte för, glömde bort att säga något tidigare.

 

-      Det är lugnt, blev bara lite tagen på sängen liksom. Jag har hittat dessa järnrör, inte det bästa att försvara sig med kanske men det gör jävligt ont att bli slagen med ett. Men vad sägs om att vi hittar oss något att äta innan vi letar vidare? Det verkar inte finnas några andra än vi här så det känns rätt lugnt att vi sätter oss och äter.

 

-      Det låter bra, svarade Kajsa och vände sig om för att gå ut i butiken igen.

 

Lukas följde efter henne ut i butiken. Tack och lov fanns det ström så det var bara att välja och vraka bland maten som fanns där. De plockade ihop det de ville ha och satte sig vid ett bord i det lilla caféet som fanns där.

 

-      Ahhhh, vad gott det är med mat! sa Kajsa medan hon åt på sin risifrutti med hallonsylt. Jag tror aldrig att en risifrutti har smakat så här gott någonsin!

 

-      Jag kan inte mer än att hålla med dig!

 

De fortsatte att äta under tystnad. Lukas kände hur hans mage började lugna sig nu när den fick mat. Efter en stund hörde de ett ljud som lät som att det kom från lagret. Lukas reste sig upp försiktigt och tog ett av järnrören.

 

-      Vill du med eller ska du vänta här? viskade han till Kajsa.

 

-      Klart jag hänger med! Vi vet ju inte vad det är som är där, sa Kajsa och tog det andra järnröret.

 

Lukas och Kajsa smög bort mot lagret för att se vad det var som orsakade ljudet de hade hört. Lukas öppnade försiktigt dörren som ledde till lagret och kikade in, tack och lov lämnade han lamporna tända när han gick därifrån innan så hela lagret var upplyst. Tyvärr såg han ingenting som kunde gjort något ljud ifrån sig. Han gjorde tecken mot Kajsa att följa efter honom och de smög in på lagret, dörren stängdes tyst bakom dem. De gick sakta igenom lagret och tittade noga överallt. BOOOM! Lukas fick kasta sig undan när något stort kom farande mot honom uppifrån översta hyllan. Samtidigt hördes ett ljud igen, men denna gång lät det mer som någon form av morrande. Lukas vände sig om för att se att Kajsa var okej innan han gick emot det morrande ljudet. När han rundade hörnet kom en stor hund farande emot honom med öppna käftar och saliv som skvätte överallt. Lukas hann precis få upp järnröret framför ansiktet innan hunden hoppade på honom och slog omkull honom. Han lyckades hålla hunden på avstånd med hjälp av järnröret och ropade på Kajsa för att hon skulle komma och hjälpa honom att få bort hunden. Kajsa kom i full fart och tackla hunden som flög rätt in i väggen och blev liggandes där. Sedan såg hon till att Lukas kom på fötter och drog med sin honom ut i butiken, där hjälptes de åt att sätta för dörren till lagret ordentligt så att hunden förhoppningsvis var fast där inne.

 

-      Du är nog ta mig tusan den coolaste tjejen jag har träffat, sa Lukas medan han försökte hämta andan och lugna ner sig.

 

-      Vad menar du?

 

-      Ja, att du bara kom i full fart och TACKLADE hunden, hur många skulle våga göra det liksom? Det var ascoolt. Och väldigt modigt!

 

-      Äsch, det var väl inget. Jag tycker inte om att göra djur illa, därför tyckte jag att det var en bättre idé att tackla hunden än att slå den med järnröret, sa Kajsa medan hon gick mot platsen där de satt innan.

 

-      Jag är inte heller något fan av djurplågeri, men ibland måste man för att skydda sig. Precis som hunden hade haft rätt att bita oss om vi försökte skada den, sa Lukas medan han följde efter Kajsa.

 

-      Sant, men kan jag undvika att göra allt för mycket skada så gör jag gärna det. Men vad var det med den egentligen? Vad gjorde du för att reta upp den så? frågade Kajsa och tittade undrade på honom.

 

-      Jag gjorde absolut ingenting! Jag rundade ena hyllan och då kom den farandes mot mig, hoppade på mig och slog omkull mig. Hade det inte varit för järnröret så tror jag nog fan att den hade bitit mig i ansiktet, sa Lukas och rös i hela kroppen av blotta tanken.

 

-      Men vad var det då med den? Så blir ju inte en hund utan anledning, funderade Kajsa och drack en klunk av läsken.

 

-      Jag har inte en aning, men det finns kanske en orsak till varför staden ser ut som den gör och att vi inte har hittat några andra människor här?

 

-      Ja, det kan kanske vara så….

 

De funderade vidare under tystnad. Efter en lång stund började Kajsa gäspa och sträcka på sig.

 

-      Det är kanske dags att fundera på att sova? Har varit en rätt händelserik dag, sa Kajsa medan hon reste sig upp. Det fanns ett kontor bakom disken, vi kan titta efter om det går att sova där inne.

 

-      Låter bra, sa Lukas och reste på sig.

 

De gick mot kontoret, öppnade dörren på glänt, kände efter en lysknapp, tände och kikade försiktigt in. De ville inte ha några mer överraskningar som hunden på lagret. Men de såg ingenting och öppnade dörren helt för att kunna se kontoret riktigt. Rummet var rätt rymligt med en svart heltäckningsmatta och ljusgråa väggar. Det fanns ett skrivbord och tillhörande stol, även en besöksstol och ett skåp men även en rätt så stor och rymlig soffa som troligtvis båda två skulle få plats på. I skåpet hittade de en kudde och ett täcke, antagligen brukade någon sova här på soffan.

 

-      Jaha, vi kanske skulle försöka sätta för dörren på något sätt så att vi kan känna oss lite mer säkra? föreslog Lukas och gick mot skrivbordet.

 

-      Ja, det måste vi göra. Vill inte ha några fler otrevliga överraskningar idag, svarade Kajsa och hjälpte honom med att sätta skrivbordet för dörren.

 

De släckte lampan och kände sig fram till soffan. Kajsa la sig innerst och Lukas kröp ner bredvid henne och la armen om henne. De tog inte så lång tid innan de både sov djupt.

 

 

 

De vaknade abrupt av ett bankande på dörren till kontoret. Lukas och Kajsa i princip flög upp från soffan och såg omkring efter något de kunde försvara sig med. Lukas fick syn på en gammal sopkvast som han tog.

 

-      Vem är det och vad vill du? ropade Kajsa.

 

Bankandet upphörde, men ingen svarade.

 

-      Vem är det? ropade Kajsa igen men fortfarande inget svar.

 

-      Inbillade vi oss bara bankandet? sa Lukas fundersamt.

 

-      Hur kan vi båda ha inbillat oss det och vaknat av det?

 

-      Nej, det är kanske sant… men vi får väl flytta undan skrivbordet och undersöka saken?

 

-      Är det verkligen det bästa att göra? Vi vet inte vad det var som bankade och vi har inte något att försvara oss med.

 

-      Vi får väl skrämma det genom att skrika och fäkta med armarna då? sa Lukas och gjorde något lustigt med armarna. Vi får helt enkelt improvisera lite, för här kan vi inte vara kvar.

 

-      Okej då, jag drar undan skrivbordet och öppnar dörren så får du slå till det med sopborsten.

 

-      Okej, det kör vi på.

 

Kajsa drog undan skrivbordet och öppnade dörren med ett ryck, men det stod ingenting utanför dörren. De smög sig försiktigt ut bakom disken och såg sig omkring, men det fanns ingenting där. De tittade fundersamt på varandra och i det ögonblicket var det något som stack till i nacken på både Kajsa och Lukas. Lukas hand flög upp till nacken och fick tag på något som satt där, han drog ur den och hann se att det var någon form av pil innan han förlorade medvetandet och slog i golvet.

 

 

 

När Lukas vaknade nästa gång var han fastbunden på en stol i ett mörkt rum och Kajsa syntes inte till, ingen annan heller för den delen.

 

-      Hallå! Är det någon som kan höra mig? ropade Lukas ganska högt.

 

-      Ja, jag kan höra dig väldigt tydligt, sa en mans röst inne från skuggorna.

 

-      Vem är du? Vart är jag och varför är jag fastbunden?

 

-      Varför skulle jag svara på dina frågor? sa rösten hånfullt. Du är här för att jag vill att du vara här.

 

-      Och exakt varför vill du att jag ska vara här? sa Lukas och försökte lokalisera varifrån rösten kom.

 

-      Det kommer du att få veta tids nog, till dess kan det vara bra om du sparar på krafterna för du kommer att behöva dem. Rösten tunnades ut medan den pratade eftersom den rörde sig ifrån där Lukas satt.

 

-      Men vänta! Vadå att jag kommer att få reda på det? sa Lukas lite panikslaget men mannen var redan borta.

 

Lukas kände hur paniken kröp sig på mer och mer, men tvingade sig själv att ta ett djup andetag för att kunna tänka. Han rörde sig där han satt, i den mån det gick. Personen som bundit fast honom hade gjort ett bra jobb, för det kändes som att han typ inte kunde röra sig en millimeter. Han satt vad som kändes i en evighet och funderade på hur han skulle ta sig loss, när han hörde rösten igen.

 

-      Det är dags nu, var nu en snäll pojke och håll dig lugn medan det kommer någon och tar loss dig.

 

-      Varför skulle jag vara lugn? Jag vill ju ta mig härifrån!

 

-      Du kommer få en chans att göra det, men du har en del hinder att ta dig igenom innan dess. Du kommer även att få en chans att rädda din vän som du var med och även en hel del andra människor.

 

-      Sååå, no presure then, sa Lukas och suckade. Vad är det för hinder jag behöver ta mig förbi?

 

-      Det tänker jag inte säga, det är något du får klura ut själv. Men du kan inte klura allt för länge på varje hinder för då kommer människor att börja dö.

 

-      Seriöst, vad är du för en psykopat egentligen?

 

-      Den allra värsta sorten, svarade rösten och skrattade högt. Men håll dig lugn nu så kommer du att bli fri och få en kniv för att kunna ta dig förbi alla hinder.

 

Det kom in två män varav en hade en pistol riktad mot Lukas medan den andra gick för att ta loss honom. Lukas satt kvar på stolen medan männen backade och kastade till honom en kniv. Lukas reste sig långsamt, tog upp kniven och funderade på vad som skulle ske härnäst. Lampor tändes och väggen mittemot honom delades och försvann upp i taket. Lukas gick varsamt framåt för att se vad som skulle ske nu. SWISH! Någon centimeter ifrån hans ansikte drog en tvåeggad yxa förbi och Lukas gjorde ett hopp bakåt av chocken. Han tittade på yxan för att se när han kunde ta sig förbi, gjorde en liten paus och sedan ett stort hopp förbi yxan och var nära på att trilla ner i en håla full av spetsiga pålar. Han rättade upp sig och tittade noga framför sig för att se hur han skulle komma vidare, det fanns en väldigt liten kant vid ena väggen som han gick försiktigt över på. Väl förbi hålan kom han fram till en massa plattor som låg i någon form av mönster, han antog att han var tvungen att hitta plattorna som var säkra att gå på för att kunna ta sig över. Så här fortsatte det i princip hur länge som helst, olika hinder och de blev svårare ju fler han klarade av. Till slut var han dock framme vid en dörr, där han fick skära av repet som höll den stängd och medan han gjorde det fick han en känsla av att han egentligen inte skulle ha gjort det. Men han öppnar dörrarna och där innanför står 3 burar med en morrande och salivskvättande hund i varje. Dörrarna gick igen bakom honom och han hörde ett tydligt klickande när de låstes. I det ögonblicket öppnades buren i mitten och hunden kom farandes mot honom, Lukas hann kasta sig undan i sista stund och hunden slog i dörren bakom honom och blev liggandes där. Då öppnades de två andra burarna och hundarna kom farandes mot honom. Han lyckades få in en hård spark på den första av hundarna men i och med det fick den andra chansen att göra ett hopp upp på honom så han slog i marken. Kniven flög bort en bit och Lukas sträckte sig desperat efter den medan han försökte hålla undan hunden som var på honom. Han såg även att hunden han sparkade var på väg mot honom igen. Till slut fick han tag i kniven och högg hunden ovanpå honom i huvudet och knuffade bort den döda kroppen och hann i princip inte göra mer än så innan den andra hunden var över honom och fick ett rejält tag om hans arm och bett hårt. Lukas skrek till och högg hunden i magen, men den lossade inte på greppet. Ett lågt morrande hördes bakom honom och hunden släppte hans arm och backade medan han höll koll på hunden bakom Lukas. Lukas ställde sig snabbt upp och snurrade runt, men hunden gjorde inga utfall mot honom utan morrade bara på den andra hunden. Den backande hunden la öronen platt mot huvudet och backade till den var inne i sin bur igen och den stängdes. Lukas hade ännu inte tagit ögonen från den morrande hunden, den slutade morra och gick sakta förbi honom och in i mittenburen så att den låstes. När mittenburen låstes hördes ett klickande bakom honom av att dörren låstes upp igen. Lukas kände sig mörbultad av att ha blivit nerknuffad och trampad på av så stora hundar, dessutom blödde han kraftigt från armen där han blev biten. Men han knuffade upp dörrarna och där utanför stod en man.

 

-      Jag vet inte riktigt vad som hände med alfahunden där på slutet men ja, teknisk sett har du ju klarat sista hindret och är fri att gå.

 

Det var rösten som pratat med honom ur skuggorna tidigare.

 

-      Du sa även att jag skulle få min vän med mig och andra människor, sa Lukas och tittade avvaktade på mannen och väntade sig att han inte skulle hålla han lovat tidigare.

 

-      Ja, följ med mig så ska vi hämta dem, sa mannen och vände sig om för att gå.

 

-      Bra, för annars finns det en risk för att även du blir skadad.

 

-      Snälla, hade jag velat så hade du redan varit död nu så det är ingen mening att komma med hot, sa mannen medan han gick.

 

Lukas följde efter mannen och de kom fram till en stor dörr, mannen öppnade dörren och där innanför fick Lukas syn på Kajsa.

 

-      Lukas! ropade Kajsa och sprang emot honom. Du blöder ju!

 

-      Ja, men det är bara en skråma. Känns bättre nu när jag vet att du är säker.

 

Lukas vände sig emot mannen och sa:

 

-      Så, tänker du visa oss vägen ut nu eller tänker du stänga in mig med här med alla dessa människor?

 

-      Jag håller alltid vad jag lovar, så följ bara den här korridoren, sa han och pekade åt höger, så är ni snart ute i friheten igen.

 

-      Tack! Jag kan inte säga att det varit trevligt att råkas och jag hoppas att vi aldrig ses igen! sa Lukas och vända sig om med Kajsas hand i sin och gick mot friheten.

Dröm eller verklighet?

Var är jag? tänkte Elizabeth när hon vaknade upp mitt ute i skogen av att solen sken henne i ansiktet. Hon stönade till när hon försökte röra benen, de var avdomnade och det började sticka i dem när hon rörde sig. Hur länge hade hon legat här för att benen skulle bli sådana? Hon hasade sig sakta bort mot ett närliggande träd som hon lutade sig emot medan hon masserade sina ben för att väcka dem samtidigt som hon funderade på vad hon gjorde i skogen och hur hon kom dit. Det sista hon minns var att hon väntade på en taxi som skulle ta henne hem från en fest och sedan vaknade hon upp här, i samma skor och kläder som hon hade på festen. Elizabeth reste sig försiktigt medan hon tog stöd mot trädet och tog några stapplande steg för att benen skulle vakna helt. En sak var säker i alla fall, det var inte lätt att gå i högklackat på ojämn mark med spaghettiben. Hon tittade sig omkring för att se om hon kände igen något, hon brukade spendera många timmar i skogen då det var en typ av fristad för henne och därför var det inte helt orimligt att hon skulle känna igen sig.

     - Är du vilse? undrade en röst bakom henne.

Elizabeth blev så chockad av det plötsliga ljudet att hon snubblade till och slog i marken. Hon snurrade snabbt runt och tittade bakom sig men såg inget och trodde att hon inbillat sig rösten.

-      Jag frågade om du var vilse? sa rösten.

-      Var är du? Jag ser dig inte, sa Elizabeth och kände att hon började få lite panik.

-      Vad menar du? Jag är rakt framför dig.

-      Det är du inte alls, i så fall skulle jag se dig!

-      Du kanske har något synfel, har du tänkt på det? sa rösten och skrattade lite tyst.

-      Det är inga som helst fel på min syn, svarade Elizabeth och kände att hon faktiskt började bli lite irriterad på den kroppslösa rösten. Det kanske är du som inte finns mer än i mitt huvud?

-      Åhjo, jag finns. Vänta lite så ska jag visa dig.

Det skimrade till framför Elizabeths ögon och plötsligt fanns där en miniatyr kvinna med brunt lockigt hår, skogsgröna ögon, någon form av dräkt och vingar. I princip en brunhårig Tingeling.

-      Vad är det? Har du aldrig sett en älva innan och tappade talförmågan?

Elizabeth kunde inte tro sina ögon, älvor fanns inte på riktigt utan bara i böcker och på film.

-          Jag måste ha slagit i mitt huvud på något och det gör att jag nu ser i syne, mumlade Elizabeth för sig själv.

-          Du har inte alls slagit i huvudet och jag är inte en synvilla, svarade älvan. Följ med mig så ska jag visa dig att det här inte bara pågår i ditt huvud. 

Älvan flög iväg en bit, stannade och vände sig om medan hon väntade på att Elizabeth skulle resa sig upp och följa efter henne. Elizabeth tog god tid på sig att resa sig upp från marken medan hennes hjärna försökte bearbeta det hon just sett. Detta måste vara en synvila, alla timmar hon spenderat i skogen under alla dessa år utan att se någon älva och plötsligt så bara fanns det en här framför henne. Det…

-      Kan du sätta lite fart så att vi kommer i väg någon gång? Den här delen av skogen är inte särskilt säker numera så vi behöver ge oss i väg, sa älvan.

-      Vad menar du med att skogen inte är säker?

-      Jag sa denna del av skogen, jag kan förklara mer när vi kommer iväg, jag vill komma härifrån innan trollen upptäcker oss.

-      Troll… började Elizabeth.

Men älvans tålamod började tryta och hon flög så nära Elizabeths ansikte hon kunde utan att röra det.

-      Antingen sätter du fart nu så att vi kommer härifrån eller som kommer jag att låta trollen ta dig!

I samma ögonblick hördes grenar knäckas i närheten och därpå tunga steg.

-      Åh nej, de är redan på väg hit, sa älvan panikslaget och satte fart åt motsatt håll.

När Elizabeth såg något grådaskigt som syntes mellan de tätväxande träden en bit därifrån fick även hon panik och satte fart efter älvan.

-      Öhh, vänta på mig! skrek hon efter älvan.

-      Hade du inte varit så seg från första början så skulle vi inte varit kvar här nu, snäste älvan som dök upp bredvid hennes öra.

-      Du skulle nämnt trollen från första början så hade jag inte varit så seg, snäste Elizabeth tillbaka. Sån viktig information borde nämnas först.

Det tunga stegen kom närmare och dessutom började trollen vråla som för att skrämma dem.

-      Jag vet att jag inte får göra såhär men det finns inget annat sätt och jag kan inte bara lämna henne här, sa älvan tyst för sig själv.

-      Vad pratar du…

Plötsligt började Elizabeth krympa och snart var hon i samma storlek som älvan.

-      Ta min hand så att jag kan ta oss härifrån, sa älvan och sträckte ut handen mot henne.

-      Vad har du gj…

-      Nu är vi där igen! Kan du bara vara tyst och göra som jag säger? fräste älvan argt. Jag vill inte bli trollmat om jag kan undvika det.

Elizabeth tog älvans hand och kände hur hon lyfte från marken samtidigt som det spred sig en underlig känsla i kroppen. Obehaglig men ändå behaglig. De flög upp bland trädtopparna, satte sig på en gren skymd bakom löv och tittade på trollen som gick förbi nedanför och letade efter dem. Trollen var inte likt några av de troll hon sett på film eller läst om i sagoböcker när hon var liten. Dessa troll var närmare två meter långa, muskulösa, gråaktiga i huden och med grönt snaggat hår.

-      Herregud! sa Elizabeth med ganska hög röst och slog händerna för munnen.

-      Shhh, vi vill inte att de ska upptäcka oss! viskade älvan. Vi får vänta tills de är en bit härifrån och sedan beger vi oss hem till mig.

De satt kvar på grenen under tystnad och väntade på att trollens vrål skulle dö ut.

-      Nu hörs de inte mer och det är dags att vi ger oss av medan vi kan, sa älvan och tog Elizabeths hand och flög iväg.

 

En lång och rätt så utmattande flygfärd senare stannade de till mitt i luften.

-      Ahh, äntligen hemma, sa älvan lättat och log stort.

-      Hemma? sa Elizabeth undrande och tittade sig omkring men såg inget mer än träd, buskar och blommor.

-      Javisst ja, du ser ju inte det ännu.

-      Ser inte vad för… Elizabeth tystnade.

De måste ha flögit igenom någon form av en osynlig barriär för plötsligt bredde en stor stad sig ut framför henne med hus i en rad olika storlekar och färger du bara kan tänka dig. Vissa hus var små som fågelholkar och var byggda i träden och andra var stora som normala hus för människor.

-      Vad är det här för ställe?

-      Det här är mitt hem, sa älvan stolt. Här lever många olika väsen i harmoni med varandra.

-      Vad för väsen?

-      Bland annat älvor som jag själv, trollkarlar, häxor, feér, drakar, vätt…

-      Finns det drakar här? sa Elizabeth upphetsat och tittade sig omkring. Jag har alltid velat se en drake!

-      Haha, ja,, drakar finns här i staden. Det är dock inte så ofta de syns till då de mest håller sig för sig själva och är rätt skygga, svarade älvan. Förresten, mitt namn är Cazandra men jag kallas för Caz.

-      Jaha, okej, sa Elizabeth lite besviket. Själv heter jag Elizabeth men kallas för Bettan.

-      Okej, Bettan, välkommen till vår alldeles egna del av skogen – Skogia.

-      Skogia? Åh det vara ju originellt.

-      Du behöver inte vara så sarkastisk, sa Caz och knäppte med fingrarna.

BOOM! Elizabeth slog i marken när hon återgick till normal storlek.

-      Jag har dock en fråga, sa hon medan hon satte sig upp och tittade på Caz. Om ni nu lever i harmoni med varandra, varför har ni någon form av osynlighetsbarriär som gör att man inte ser er? Och varför är trollen utanför?

-      Det är två frågor och inte en, sa Caz och blinkade åt henne. Den osynliga barriären har vi för att människor inte ska kunna upptäcka oss då det inte har slutat så bra för oss innan. Barriären gör endast att de inte ser oss och gör att de känner för att gå åt ett annat håll om de kommer för nära. Du är ett undantag eftersom du var med mig. Vad gäller trollen så levde även de i harmoni med oss för ett antal år sedan, innan den onda trollkarlen Xander kastade en förtrollning över dem. När ett troll numera får syn på ett annat väsen, eller en människa för den delen, så blir det aggressivt och ska slåss. Du har ju själv sett dem, de är inte de lättaste att slåss emot.

-      Men fy vad hemskt! Finns det inget sätt att bryta förtrollningen så att ni än en gång kan leva i harmoni?

-      Jo, genom att besegra Xander. Men förutom att han är den mäktigaste trollkarlen i vårat rike så omger han dessutom sig med en massa troll dygnet runt.

Elizabeth satt tyst och funderade, plötsligt kände hon sig väldigt trött efter allting som hänt idag och allt nytt hon fått veta.

-      Jag ser att du börjar bli trött, avbröt Caz hennes tankar. Häng med mig så tar vi något att äta och sedan lägger vi oss. Det har varit en låååång dag.

 

När Elizabeth vaknade nästa dag kände hon sig riktigt utvilad, hon kunde inte minnas när hon sovit så bra senast. Men det var tråkigt att äventyret hon varit med om bara varit en dröm.

-      God morgon sömntuta! Äntligen vaken? sa en bekant röst i hennes öra.

Elizabeth ryckte till och öppnade ögonen, det hade alltså inte bara varit en dröm för framför henne flög Caz.

-      Är du redo att stiga upp och göra dig i ordning för att möta…

Plötsligt knackade det på dörren och en lång man steg in genom dörren.

-      Kan jag få prata med dig Caz? Det är bråskande, sa mannen.

-      Javisst, sa Caz, förresten detta är…

-      Vi kan presentera oss senare, just nu måste jag prata med dig.

-      Okej då.

Caz följde med mannen ut genom dörren. Elizabeth tog sig tyst upp från sängen och gick bort till en fönster som var på glänt och satte sig på huk under det för att de inte skulle kunna se henne.

-      Vad menar du med att ta hit henne här?

-      Vad skulle jag göra då? Lämna henne i skogen och låta trollen ta henne?

-      Det hade varit det enda rätt att göra, nu har du försatt hela vår stad i fara genom att ta hit henne och det är inte rätt mot oss!

-      Seriöst? Tror du på fullast allvar på den gamla profetian? Att om en människa kommer in i vår stad kan Xander helt plötsligt lokalisera oss och trollen kan komma igenom vår barriär? sa Caz och tittade på mannen.

-      Det är inte något jag skulle vilja testa i alla fall, så se till att få henne härifrån.

-      Jaja, lugna dig nu innan du får ett nytt anfall. Jag ska prata med henne och se till att hon kommer härifrån. Men jag tänker följa med henne så hon kommer ut ur skogen säkert, bara så du vet.

-      Gör vad du vill så länge hon kommer härifrån, sa mannen och gick därifrån.

Elizabeth satt mållöst kvar under fönstret och märkte inte ens att Caz var tillbaka inne i rummet förrän hon började prata.

-      Vad gör du under fönstret?

-      Ärligt talat så lyssnade jag på vad du och den där mannen pratade om. Är det sant att genom att ta med mig hit så har du försatt din stad i fara?

-      Äsch, jag tror inte på den gamla profetian. Men det är lika bra att göra som hövdingen säger och få i väg dig härifrån så att resten av stadsbona lugnar sig. Kan du vara snäll och klä på dig? Så äter vi något och sedan ger vi oss av härifrån.

-      Okej, sa Elizabeth lite besviket.

Ska hon behöva ge sig i väg alla redan? Hon har ju precis fått se det här stället och hon skulle vilja få lite tid på sig att utforska det och lära sig mer om de olika väsen som lever här. Kanske till och med få se en drake? Men eftersom Caz varit så snäll emot henne och inte direkt kastar ut henne så började hon klä på sig under tystnad. När hon var klar så klev hon ut genom dörren och stängde den bakom sig, utanför var Caz och väntade på henne.

-      Är du redo?

-      Inte direkt, finns mycket här jag skulle vilja se och lära mig mer om. Men jag vet att jag inte har något annat val än att ge mig av och jag är så redo som jag kommer att bli.

-      Okej, följ efter mig, sa Caz och visade vägen.

När Elizabeth skulle gå igenom barriären på nytt var det något som hände, när hon var igenom på andra sidan så försvann plötsligt barriären bakom henne.

-      Åh nej, barriären är borta, sa Caz panikslaget. Detta är verkligen inte bra! Jag måste berätta för hövdingen.

-      Vad ska…

-      Du får stanna här medan jag hämtar honom, håll utkik efter troll och skrik om du ser några, sa Caz över axeln medan hon flög in mot stan.

Jaha, ska jag bara stå här och glo då eller? Som om inte jag är rädd för troll, de var ju inte små precis. I det ögonblicket hördes en massa prassel och tunga steg i en dunge en bit bort och i nästa sekund kunde hon skymta i alla fall tre troll som var på väg rakt emot henne. Elizabeth sparade inte på krutet utan tog i för full hals när hon skrek. Trollen tvärstannade och bara stirrade på henne, innan de började mumla något för varandra. Hon pausade en sekund för att hämta ny luft och så skrek hon igen.

-      Vem sa till er att stanna? sa en okänd mans röst. Ta henne!

Men trollen såg fortfarande tveksamma ut och gjorde ingen ansats att gå emot henne.

-      Men för guds skull! Så, är ni nöjda nu? sa mannen och gjorde en svepande rörelse med handen som gjorde att Elizabeths skrik tystnade. Kan ni ta henne nu?

Trollen satte fart rätt emot henne, den närmsta höjde klubben han hade i handen och drämde ner den med full kraft mot henne, detta skulle hon inte…

 

Elizabeth vaknade med ett ryck och satte sig upp sängen, hon andades tung som om hon sprungit ett maraton och var alldeles torr i halsen. Hon la sig sakta ner igen och försökte minnas vad hon drömt. Det var något om en älva och massa troll som levde i skogen. Jaha, allting var tydligen bara en dröm!

 

Plötsligt händer det

 

Varför? Varför var han tvungen att dyka upp just här och just nu efter alla dessa år? tänkte Malin. Hon var på sin bästa väns bröllopsmottagning och det var först nu som hon upptäckte att Robert var där. Han var precis lika snygg som hon mindes honom med sina skogsgröna ögon och bruna, lite smålockiga hår. Det var drygt 11år sedan han försvann ur hennes liv utan ett ord, hon hade varken sett eller hört av honom sedan dess och nu stod han helt plötsligt bara där.

 

- Vad tänker du på? frågade Anna som kom upp bredvid henne.

 

Malin hoppade till då hon inte hört att Anna närmade sig.

 

- Eh… inget särskilt, svarade hon.

 

- Men allvarligt, jag ser att det är nånting och jag vill att du berättar vad det är, sa Anna medan hon följde Malins blick. Men vänta lite… är inte det där den killen du dejtade under en tid i gymnasiet?

 

- Jo, det är det. Vad gör han här? Jag trodde att han flyttade till USA för en massa år sen.

 

- Jag vet inte riktigt vad han gör här, svarade Anna sakta. Men å andra sidan känner jag inte alla Daniels vänner och bekanta, jag har inte ens  träffat hans bror som bor utomlands. Men häng med här så ska jag nog kunna ta reda på vilken relation han och Daniel har.

 

- Men Daniel står ju och pratar med honom just nu.

 

- Precis! Det är därför vi ska gå fram så att Daniel kan presentera oss.

 

- Men jag har ingen lust att träffa honom så jag stannar gärna kvar…

 

- Äsch! Sluta vara så barnslig nu och häng med, sa Anna samtidigt som hon tog Malin i armen och satte kurs mot Daniel och Robert.

 

När Anna var så här var det lika bra att bara hänga på, det hade Malin lärt sig under alla dessa år som de varit bästa vänner.

 

- Hej älskling, sa Daniel och kysste Anna när hon ställde sig bredvid honom.

 

- Hej, svarade hon tillbaka och log stort mot honom.

 

Detta är Robert, min storebror som jag har berättat om som bott, och fortfarande bor,  i USA de senaste 10 åren.

 

Anna såg lika chockad ut som Malin kände sig. Har hennes bästa vän gift sig med Roberts lillebror? Malin visste inte ens att Robert hade syskon.

 

- Hej, sa Robert och sträckte fram handen mot Anna samtidigt som han log. Vad trevligt att äntligen få träffa dig efter allt Daniels prat.

 

- Haha, jag hoppas att det var bra saker, skrattade Anna och skakade Roberts hand. Det är trevligt att få träffa dig med även om Daniel inte sagt något om att du skulle komma.

 

- Jag skulle inte vilja missa detta för allt i världen. Jag får fortfarande inte riktigt in att min lillebror har gift sig, jag trodde aldrig att du skulle hitta någon som stod ut med dig och ditt taskiga humör, skrattade Robert och dunkade Daniel i ryggen.

 

- Taskiga humör? Det ska ju verkligen komma från rätt, sa Daniel och skrattade högt.

 

Malin stod tyst och tittade ner i golvet medan de andra pratade, hon försökte backa undan utan att någon märkte det när Anna släppt hennes arm för att skaka hand med Robert. Tyvärr känner Anna henne alldeles för väl och märkte att hon försökte dra sig undan.

 

- Förresten, Robert, detta är min bästa vän Malin, sa Anna medan hon la armen runt Malin och drog fram henne.

 

- Hej Malin, sa Robert med neutral röst och sträckte fram handen mot henne.

 

- Hej, svarade Malin tillbaka och skakade hans hand snabbt samtidigt som hon försökte undvika att titta på honom. Är det okej om jag går ut en snabbis och ringer Lucy för att se hur det går? frågade Malin medan hon vände sig mot Anna.

 

- Gör du det om du vill, sa Anna även om hon såg på Malin att det var för att komma ifrån situationen snarare än att se hur det var med sin dotter.

 

- Det var trevligt att få träffa dig, sa Malin till Robert innan hon vände sig om och gick.

 

Väl utanför dörren tog hon upp mobilen och slog numret till sin dotter.

 

- Hej mamma! svarade Lucy glatt i mobilen.

 

- Hej min älskling, sa Malin samtidigt som hon kände hur lugnet spred sig i kroppen. Hur går det? Är mormor och morfar snälla?

 

- Jadå, de är jättesnälla. Vi har varit iväg och köpt godis, sen gjorde mormor pannkakor med jordgubbssylt och glass. Det var så gott!

 

- Vad bra, mormors pannkakor är bäst.

 

- Men mamma, dina pannkakor är med goda!

 

- Haha, tack, det var snällt sagt.

 

- Är Anna fin idag mamma?

 

- Anna är jättefin. Jag kan visa dig bilder när jag hämtar dig imorgon. Men nu måste jag gå in igen, jag ringde mest för att höra hur du har det.

 

- Okej mamma, älskar dig. Hej då!

 

- Älskar dig med Lucy, hej då.

 

Malin la ner mobilen i handväskan, tog ett djupt andetag och gick in igen. Resten av kvällen flöt på fint med dans, alkohol och ett lyckligt par som smet ut runt tolv. Malin undvek Robert så mycket hon kunde och slapp prata mer med honom. Efter brudparet smitit iväg kände Malin att hon med kunde åka hem utan att vara ohövlig. Väl hemma tvättade hon av sig sminket, klädde av sig och bäddade ner sig i sängen. Den natten sov hon inte många timmar utan låg mest och vände och vred sig efter det oväntade mötet med Robert efter alla dess år.

 

 

 

Några dagar senare satt hon och Anna på ett fik inne i stan och väntade på att Daniel skulle komma och äta lunch med dem.

 

- Sååå… har du hört av Robert sen bröllopet? frågade Anna.

 

- Nej, varför skulle jag göra det?

 

- Daniel berättade att han har frågat om dig.

 

- Jaså? Vad har han då frågat?

 

- Nja, det har han inte direkt gått in på utan mer bara berättat att Robert frågat om dig och om jag visste varför.

 

- Vad svarade du då?

 

- Haha, jag svarade inte direkt på frågan utan försökte mer börja prata om något annat. Om nu inte Robert att sagt varför han undrar saker om dig så tänker inte jag säga det i alla fall.

 

- Tack, det sista jag behöver är någon som ställer en massa frågor. Jag för min del visste inte ens att Robert hade några syskon.

 

- Men dejtade inte ni rätt så länge? Hur kan du då inte veta att… Anna tystnade samtidigt som hon titta på en punkt bakom Malin.

 

Malin vände sig om och kände hur hjärtat hoppade över ett slag. En bit bakom henne kom Robert gåendes med ett så stort leende i ansiktet att hans charmiga smilgropar syntes och bredvid honom gick Daniel och skrattade. Det här kan bara inte hända, tänkte Malin. Varför är han fortfarande kvar här? Hon hoppades på att han hade åkt tillbaka till USA och att hon inte behövde träffa honom igen, men sådan tur hade hon tydligen inte.

 

- Hej älskling, sa Anna när Daniel böjde ner huvudet och kysste henne när han och Robert kom fram till bordet. Jag visste inte att du skulle ha sällskap med dig.

 

- Alltså, det blev inte bestämt förrän för ca 10 minuter sen när jag ringde till Daniel och frågade om vi skulle äta lunch ihop idag. Han berättade han skulle äta lunch mer er idag så jag bjöd in mig själv. Jag hoppas att det är okej? sa Robert och tittade på Malin och Anna.

 

- Jadå, för oss är det lugnt, svarade Anna snabbt innan Malin hann säga något. Bara slå er ner.

 

Malin suckade inombords när Robert satte sig ner bredvid henne, men hon bestämde sig för att inte låta detta förstöra hennes lunch. Lunchen gick förvånatsvärt bra även om hon enbart svarade fåordigt när Robert försökte prata med henne. Men hennes kycklingsallad var väldigt god och det var det som fick henne att sitta kvar.

 

- Jag behöver gå snart, sa Malin. Lucy slutar tidigt från skolan idag och jag lovade att vi skulle hitta på något kul idag.

 

- Vem är Lucy? frågade Robert och tittade nyfiket på henne.

 

- Min dotter, svarade hon medan hon undvek att titta på honom.

 

- Aha, hur gammal är hon?

 

- Hon blir 11 i slutet av året.

 

Hon kastade en snabbt blick på honom och märkte hur han började fundera och sedan reste hon sig för att undvika mer frågor.

 

- Det är din tur att bjuda va? frågade hon Anna.

 

- Ja, det är det, sa Anna medan hon nickade och tittade fundersamt på Malin.

 

- Tack, då går jag nu så får vi höras av en annan dag, sa Malin och kramade om Anna. Det var trevligt att luncha med er. Sedan vände hon sig om och gick till sin bil.

 

Hon plockade upp Lucy i skolan och så åkte de till lekparken där de spenderade några timmar, därefter åkte de till leksaffären där Lucy fick välja ut något hon ville ha och sedan körde de till affären för att handla dagens middag som Lucy bestämt skulle vara tacos. De hjälptes åt med maten och disken efteråt, sedan var det läxdags och därefter läggdags vid 20:30. När Lucy var nattad, vilket hade gått ovanligt lätt denna kväll, satte Malin sig i soffan och slöglodde på något kriminalprogram på tv:n medan hon funderade över dagens lunch och Roberts försök att prata med henne. Varför har ställt massa frågor om henne till Daniel? På bröllopet verkade det inte ens som att han kände igen henne. Och på lunchen idag nämnde han ingenting om att han visste vem hon var. Malin avbröts i sina funderingar av det knackade på dörren. Vem kommer så här dags? Klockan är trots allt 21:30 en tisdagkväll. Hon öppnade dörren och stelnade till, utanför dörren stod nämligen Robert.

 

- God kväll, sa han och log försiktigt mot henne. Förlåt att jag kommer så sent men jag ville inte riskera att din dotter var vaken. Får jag lov att komma in?

 

- Ehhhh… alltså jag är inte säker på att jag vill att du ska komma in. Vad vill du mig?

 

- Det är det jag skulle vilja prata med dig om, om du låter mig komma in vill säga. Jag vet att jag är alldeles försent ute för att ens be dig förlåta mig för att jag lämnade dig som jag gjorde, men jag skulle åtminstone vilja ge dig en förklaring.

 

- Ja… liiiiite försent kanske, 11 år är en väldigt lång tid ska du veta, sa Malin och suckade. Men det skulle vara skönt att till slut få en förklaring så kom in.

 

Hon vände sig om, gick in i vardagsrummet igen och satte sig i soffan. Hon hörde hur Robert stängde ytterdörren och tog av sig skorna innan även han kom in i vardagsrummet. Hon märkte hur mycket hennes kropp fortfarande reagerade på blotta åsynen av honom, speciellt när han log det där charmiga leendet så att smilgroparna syntes. Han satte sig en bit ifrån henne i soffan och såg rätt så obekväm ut. Det var något nytt för henne att se, när de dejtade var han alltid så självsäker.

 

- Så… du kan komma med förklaringen när du vill, sa Malin och tittade avvaktande på honom.

 

- Alltså, ärligt talat vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja, sa han och drog handen genom håret. Det är så mycket jag skulle vilja säga dig men vet inte hur eller på vilket sätt jag kan få dig att förstå.

 

- Du kan börja från början. Varför stack du utan ett ord?

 

- Haha, sa han humorlöst, hade jag haft något val när det gällde den saken hade jag frågat dig om du hade velat följa med mig till USA. Men..

 

- Vadå om du hade haft något val? avbröt Malin honom. Det måste ju varit ditt egna val att flytta till USA?

 

- Nej, det var inte mitt val. Hade det varit mitt val så hade jag inte bara försvunnit som jag gjorde. Då hade jag berättat för dig och gett dig valmöjligheten att följa med mig!

 

- Men varför fick jag inte den valmöjligheten då?

 

- För att allting bestämdes över huvudet på mig och jag fick inte veta något förrän samma dag som jag åkte, sa han och slog frustrerat ut med armarna. Allting var redan packat och klart när pappa berättade det för mig och därefter körde han mig raka vägen till flygplatsen.

 

- Men så kan han väl inte göra?! Du var ju ändå 23 år vid den tiden!

 

- Ja, men ibland finns det inget annat val än att göra som pappa säger även om det är tvärt emot vad man själv vill. Jag ville bygga något här med dig, skapa en familj och ett liv med dig.

 

- Men ändå, du har haft chansen att höra av dig någon gång under alla dessa år. Varför har du inte gjort det? frågade Malin och tittade undrande på honom.

 

- Den första tiden hade jag fullt upp och fick verkligen slita häcken av mig, vilket antagligen var pappas avsikt. Och när det verkade som att jag inte skulle höra av dig heller så rann det ut i sanden. Och sen vågade jag ärligt talat inte, för jag visste inte hur du skulle ta det och då bet jag istället ihop och arbetade

 

- Höra av mig? Hur skulle jag kunna höra av mig när jag inte ens visste vart du tagit vägen eller anledningen till varför du stack? utropade hon medan tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag var helt förstörd när jag upptäckte att du stuckit och sedan fick jag på omvägar reda på att du flyttat till USA. Och för att inte tala om chocken ett tag senare.

 

- Vad menar du nu? sa Robert undrade och vände sig mot henne.

 

- Någon månad efter du stuckit började jag att bli illamående om morgorna och när mamma en dag upptäckte mig kräkandes på toaletten tog hon med mig till läkaren där det konstaterades att jag var gravid. Och…

 

- Menar du att du var gravid med mitt barn? nästan skrek Robert och hoppade upp ur soffan. Skulle jag varit pappa nu egentligen?

 

- Nja… snarare att du är pappa, sa Malin och tittade försiktigt upp på honom.

 

Robert stannade till mitt i en rörelse och såg ut som om han blivit träffad av blixten.

 

- Va vaaa vad menar du? stammade han.

 

- Jag menar att Lucy, min dotter som ligger på övervåningen och sover, även är din dotter.

 

- Allvarligt? sa han och tittade på henne helt förundrat. Valde du att behålla barnet?

 

- Ja, för ärligt talat var jag redo för barn och mina föräldrar stötte upp mig allt de kunde. Däremot är det fortfarande ingen till denna dag som vet vilken som är pappa till Lucy, mer än någon okänd människa som sett hennes födelseattest.

 

Robert blev helt mållös och såg ut som att han skulle svimma vilken minut som helst. Han drog Malin intill sig i en hård kram, något hon hade längtat efter i alla dessa år. Att äntligen få vara tillbaka i just hans famn. Plötsligt kände hon något blött på sin högra kind, hon lutade huvudet tillbaka en aning för att kunna titta upp mot honom och upptäckte att han grät.

 

- Du anar inte hur mycket det värmer mig att veta att jag har en liten dotter, att du valde att behållla vårat barn trots det som hände, sa han och kysste henne på pannan.

 

- Men det var det enda jag hade kvar av dig och jag älskade dig av hela mitt hjärta, det är något jag gör än idag. Jag har inte kunnat släppa dig trots alla dessa år som har gått.

 

- Jag har inte kunnat släppa dig heller, du har varit i mina tankar varje dag under dessa år. Och du är ännu vackrare än jag minns dig, du ska bara veta vilken chock det var att se dig på bröllopet när du var brudtärna. Du har aldrig varit så vacker som just i den stunden, när jag fick se dig efter så många år.

 

- Jag känner precis samma sak, att få se ditt charmiga leende igen med smilgroparna fick mig att smälta igen, sa hon och gav honom en kyss.

 

De stod där med armarna omkring varandra i vad som kändes som en evighet och bara njöt av varandras närhet.

 

- Vill du se din dotter? frågade hon och tittade på honom.

 

- Det vill jag väldigt gärna, sa han och log stort.

 

Hon tog hans hand i sin och visade honom vägen till Lucys sovrum, och leendet och glädjen hon såg när han tittade på sin dotter för första gången sa henne allt hon behövde veta.

 

- Vad vacker hon är, viskade han och tittade intensivt på Lucy. Lika vacker som sin mamma. Jag ser att hon har ärvt det blonda håret efter dig, har hon även ärvt dina vackra bruna ögon?

 

- Ja, hon har ärvt mina bruna ögon. Men du, ska vi gå ner igen så att hon kan få sova ifred då hon är rätt lättväckt.

 

Robert reste sig upp utan ett ord, tog hennes hand igen och han tittade på Lucy en sista gång innan han vände sig om och gick. Väl nere i vardagsrummet igen satte de sig i soffan.

 

- Jag skulle väldigt gärna vilja vara en del av ditt och Lucys liv om du bara är villig att ge mig en chans.

 

- Det kommer inte att bli lätt, men jag är villig att ge dig en chans och se vad det leder, om inget annat för att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Men vi kommer inte att direkt kunna berätta för Lucy att du är hennes pappa, utan hon måste få en chans att lära känna dig först och du henne.

 

- Nej, men det förstår jag! Men jag är fullkomligt nöjd med att få chansen att lära känna henne och även dig på nytt.

 

De kysstes igen och samtidigt som Malin gosade in sig i Roberts famn så tänkte hon att plötsligt händer det man längst in i hjärtat vill.

 

Upp