Uppdrag Novellskrivning

Prövningen

 

Lukas vaknade upp ute på den asfalterade vägen. Varför låg han här? Han reste sig upp till sittande ställning och såg sig omkring. Så långt ögat kunde nå, vilket förvisso inte var så långt med tanke på dimman, var det förstörda byggnader, omkullvälta och förstörda bilar samt sprickor och gropar i vägen. Vad hade hänt här egentligen? Det sista han minns var att han la sig i sängen för att sova och då såg det verkligen inte ut så här utomhus! På grund av att byggnaderna var så förstörda kunde Lukas inte riktigt lokalisera sig. Han började resa sig upp när han hörde en stor smäll en bit bort och såg flammor som reste sig upp emot himlen. När Lukas försiktigt gick mot stället där han såg flammorna hörde han ett skrik, vilket fick honom att öka farten. När han kom runt ett hörn var han nära på att krocka med en kvinna som hostade, var alldeles svart av sot och luktade rök.

 

-      Herregud, hur är det med dig? Är du skadad? frågade Lukas kvinnan.

 

-      Ja ja jag tror inte det, hostade kvinnan fram.

 

-      Kom med här så sätter vi oss någonstans där vi kommer väck från röken och du kan andas ren luft, sa Lukas och la armen om ryggen på henne för att leda henne mot ett ställe han gått förbi på vägen dit.

 

De satte sig ner på en bänk, kvinnan tog några djupa andetag och hennes hosta började avta.

 

-      Vad har hänt här egentligen? frågade Lukas och tittade på kvinnan. Jag la mig i min säng för att sova och sen vaknar jag upp mitt ute på gatan och hela staden är förstörd.

 

-      Jag vet inte riktigt vad som har hänt här, jag vaknade upp i någon annans lägenhet nyss av smällen och har inte en aning om var jag är någonstans, sa kvinnan och såg sig omkring. Jag känner inte igen mig alls här.

 

-      Jag vet inte riktigt heller vad vi är, kan inte lokalisera mig på grund av att allting runt omkring oss är förstört. Men vi ska kanske försöka röra på oss lite försiktigt och se om vi hittar något eller någon som kan säga vart vi befinner oss.

 

-      Det låter som en idé! Förresten, mitt namn är Kajsa, sa kvinnan och räckte fram handen.

 

-      Lukas, svarade han och skakade hennes hand. Känner du dig redo att ge dig i väg?

 

-      Ja, det känns som att hostan är borta.

 

-      Men då tycker jag att vi går tillbaka på det hållet vi kom för att leta vidare efter något.

 

-      Okej, men då gör vi det.

 

De reste sig upp och började gå mot den brinnande byggnaden, de höll sig nära varandra ifall något oväntat skulle dyka upp. De rundade hörnet där de varit nära på att krocka med varandra, men såg bara mer förstörda byggnader och bilar. Men vart är alla människor egentligen? tänkte Lukas. Det kan väl inte enbart vara han och Kajsa här? Även om de mot förmodan skulle vara de enda som har överlevt vad det nu är som har hänt staden borde det ändå finns lik någonstans. Lukas rös till av tanken, han hade aldrig sett en död människa mer än på film och det var inget han såg framemot att få göra i verkligheten. Men han kunde ändå inte låta bli att undra var alla var någonstans. Förutom sprakandet från de enstaka brinnande byggnaderna som låg längs vägen de gick på var det helt tyst runt omkring dem. Det var riktigt kusligt faktiskt. Plötsligt började Lukas mage att mullra högt. Han hade inte känt förrän nu hur hungrig han var, han visste inte ens när han åt sist då han inte visste hur länge han legat ute på vägen.

 

-      Ska vi se om vi hittar en matbutik någonstans så att vi kanske äta något? frågade Lukas och tittade på Kajsa.

 

-      Ja, det kan vi göra. Jag börjar nämligen med bli hungrig.

 

-      Men då letar vi upp en butik och fyller på energiförrådet.

 

De gick vidare under tystnad och kikade in i byggnader som kunde tänkas vara matbutiker. Det hann börja mörkna innan de lyckades hitta en nästan intakt liten mack en bit utanför staden.

 

-      Vi kanske ska övernatta här? Då har vi skydd, värme och mat. Vi vet ju inte vad som rör sig där ute på natten, sa Kajsa.

 

-      Ja, det kanske vi skulle göra, funderade Lukas. Vi borde leta upp något vi kan försvara oss med ifall det är något som lurar där ute i mörkret och försöker komma in.

 

De gick åt varsitt håll och började utforska macken, den var rätt stor för att bara vara en mack. Lukas hittade 2 rätt så långa järnrör som han tog med sig medan han letade vidare bak på lagret.

 

-      Har du hittat något? frågade Kajsa bakom honom.

 

Lukas skrek till och vände sig om.

 

-      Är du inte klok människa? Du kan inte bara smyga dig upp på folk sådär! Du höll på att ge mig en hjärtattack, sa Lukas och andades häftigt.

 

-      Förlåt, jag tänkte mig inte för, glömde bort att säga något tidigare.

 

-      Det är lugnt, blev bara lite tagen på sängen liksom. Jag har hittat dessa järnrör, inte det bästa att försvara sig med kanske men det gör jävligt ont att bli slagen med ett. Men vad sägs om att vi hittar oss något att äta innan vi letar vidare? Det verkar inte finnas några andra än vi här så det känns rätt lugnt att vi sätter oss och äter.

 

-      Det låter bra, svarade Kajsa och vände sig om för att gå ut i butiken igen.

 

Lukas följde efter henne ut i butiken. Tack och lov fanns det ström så det var bara att välja och vraka bland maten som fanns där. De plockade ihop det de ville ha och satte sig vid ett bord i det lilla caféet som fanns där.

 

-      Ahhhh, vad gott det är med mat! sa Kajsa medan hon åt på sin risifrutti med hallonsylt. Jag tror aldrig att en risifrutti har smakat så här gott någonsin!

 

-      Jag kan inte mer än att hålla med dig!

 

De fortsatte att äta under tystnad. Lukas kände hur hans mage började lugna sig nu när den fick mat. Efter en stund hörde de ett ljud som lät som att det kom från lagret. Lukas reste sig upp försiktigt och tog ett av järnrören.

 

-      Vill du med eller ska du vänta här? viskade han till Kajsa.

 

-      Klart jag hänger med! Vi vet ju inte vad det är som är där, sa Kajsa och tog det andra järnröret.

 

Lukas och Kajsa smög bort mot lagret för att se vad det var som orsakade ljudet de hade hört. Lukas öppnade försiktigt dörren som ledde till lagret och kikade in, tack och lov lämnade han lamporna tända när han gick därifrån innan så hela lagret var upplyst. Tyvärr såg han ingenting som kunde gjort något ljud ifrån sig. Han gjorde tecken mot Kajsa att följa efter honom och de smög in på lagret, dörren stängdes tyst bakom dem. De gick sakta igenom lagret och tittade noga överallt. BOOOM! Lukas fick kasta sig undan när något stort kom farande mot honom uppifrån översta hyllan. Samtidigt hördes ett ljud igen, men denna gång lät det mer som någon form av morrande. Lukas vände sig om för att se att Kajsa var okej innan han gick emot det morrande ljudet. När han rundade hörnet kom en stor hund farande emot honom med öppna käftar och saliv som skvätte överallt. Lukas hann precis få upp järnröret framför ansiktet innan hunden hoppade på honom och slog omkull honom. Han lyckades hålla hunden på avstånd med hjälp av järnröret och ropade på Kajsa för att hon skulle komma och hjälpa honom att få bort hunden. Kajsa kom i full fart och tackla hunden som flög rätt in i väggen och blev liggandes där. Sedan såg hon till att Lukas kom på fötter och drog med sin honom ut i butiken, där hjälptes de åt att sätta för dörren till lagret ordentligt så att hunden förhoppningsvis var fast där inne.

 

-      Du är nog ta mig tusan den coolaste tjejen jag har träffat, sa Lukas medan han försökte hämta andan och lugna ner sig.

 

-      Vad menar du?

 

-      Ja, att du bara kom i full fart och TACKLADE hunden, hur många skulle våga göra det liksom? Det var ascoolt. Och väldigt modigt!

 

-      Äsch, det var väl inget. Jag tycker inte om att göra djur illa, därför tyckte jag att det var en bättre idé att tackla hunden än att slå den med järnröret, sa Kajsa medan hon gick mot platsen där de satt innan.

 

-      Jag är inte heller något fan av djurplågeri, men ibland måste man för att skydda sig. Precis som hunden hade haft rätt att bita oss om vi försökte skada den, sa Lukas medan han följde efter Kajsa.

 

-      Sant, men kan jag undvika att göra allt för mycket skada så gör jag gärna det. Men vad var det med den egentligen? Vad gjorde du för att reta upp den så? frågade Kajsa och tittade undrade på honom.

 

-      Jag gjorde absolut ingenting! Jag rundade ena hyllan och då kom den farandes mot mig, hoppade på mig och slog omkull mig. Hade det inte varit för järnröret så tror jag nog fan att den hade bitit mig i ansiktet, sa Lukas och rös i hela kroppen av blotta tanken.

 

-      Men vad var det då med den? Så blir ju inte en hund utan anledning, funderade Kajsa och drack en klunk av läsken.

 

-      Jag har inte en aning, men det finns kanske en orsak till varför staden ser ut som den gör och att vi inte har hittat några andra människor här?

 

-      Ja, det kan kanske vara så….

 

De funderade vidare under tystnad. Efter en lång stund började Kajsa gäspa och sträcka på sig.

 

-      Det är kanske dags att fundera på att sova? Har varit en rätt händelserik dag, sa Kajsa medan hon reste sig upp. Det fanns ett kontor bakom disken, vi kan titta efter om det går att sova där inne.

 

-      Låter bra, sa Lukas och reste på sig.

 

De gick mot kontoret, öppnade dörren på glänt, kände efter en lysknapp, tände och kikade försiktigt in. De ville inte ha några mer överraskningar som hunden på lagret. Men de såg ingenting och öppnade dörren helt för att kunna se kontoret riktigt. Rummet var rätt rymligt med en svart heltäckningsmatta och ljusgråa väggar. Det fanns ett skrivbord och tillhörande stol, även en besöksstol och ett skåp men även en rätt så stor och rymlig soffa som troligtvis båda två skulle få plats på. I skåpet hittade de en kudde och ett täcke, antagligen brukade någon sova här på soffan.

 

-      Jaha, vi kanske skulle försöka sätta för dörren på något sätt så att vi kan känna oss lite mer säkra? föreslog Lukas och gick mot skrivbordet.

 

-      Ja, det måste vi göra. Vill inte ha några fler otrevliga överraskningar idag, svarade Kajsa och hjälpte honom med att sätta skrivbordet för dörren.

 

De släckte lampan och kände sig fram till soffan. Kajsa la sig innerst och Lukas kröp ner bredvid henne och la armen om henne. De tog inte så lång tid innan de både sov djupt.

 

 

 

De vaknade abrupt av ett bankande på dörren till kontoret. Lukas och Kajsa i princip flög upp från soffan och såg omkring efter något de kunde försvara sig med. Lukas fick syn på en gammal sopkvast som han tog.

 

-      Vem är det och vad vill du? ropade Kajsa.

 

Bankandet upphörde, men ingen svarade.

 

-      Vem är det? ropade Kajsa igen men fortfarande inget svar.

 

-      Inbillade vi oss bara bankandet? sa Lukas fundersamt.

 

-      Hur kan vi båda ha inbillat oss det och vaknat av det?

 

-      Nej, det är kanske sant… men vi får väl flytta undan skrivbordet och undersöka saken?

 

-      Är det verkligen det bästa att göra? Vi vet inte vad det var som bankade och vi har inte något att försvara oss med.

 

-      Vi får väl skrämma det genom att skrika och fäkta med armarna då? sa Lukas och gjorde något lustigt med armarna. Vi får helt enkelt improvisera lite, för här kan vi inte vara kvar.

 

-      Okej då, jag drar undan skrivbordet och öppnar dörren så får du slå till det med sopborsten.

 

-      Okej, det kör vi på.

 

Kajsa drog undan skrivbordet och öppnade dörren med ett ryck, men det stod ingenting utanför dörren. De smög sig försiktigt ut bakom disken och såg sig omkring, men det fanns ingenting där. De tittade fundersamt på varandra och i det ögonblicket var det något som stack till i nacken på både Kajsa och Lukas. Lukas hand flög upp till nacken och fick tag på något som satt där, han drog ur den och hann se att det var någon form av pil innan han förlorade medvetandet och slog i golvet.

 

 

 

När Lukas vaknade nästa gång var han fastbunden på en stol i ett mörkt rum och Kajsa syntes inte till, ingen annan heller för den delen.

 

-      Hallå! Är det någon som kan höra mig? ropade Lukas ganska högt.

 

-      Ja, jag kan höra dig väldigt tydligt, sa en mans röst inne från skuggorna.

 

-      Vem är du? Vart är jag och varför är jag fastbunden?

 

-      Varför skulle jag svara på dina frågor? sa rösten hånfullt. Du är här för att jag vill att du vara här.

 

-      Och exakt varför vill du att jag ska vara här? sa Lukas och försökte lokalisera varifrån rösten kom.

 

-      Det kommer du att få veta tids nog, till dess kan det vara bra om du sparar på krafterna för du kommer att behöva dem. Rösten tunnades ut medan den pratade eftersom den rörde sig ifrån där Lukas satt.

 

-      Men vänta! Vadå att jag kommer att få reda på det? sa Lukas lite panikslaget men mannen var redan borta.

 

Lukas kände hur paniken kröp sig på mer och mer, men tvingade sig själv att ta ett djup andetag för att kunna tänka. Han rörde sig där han satt, i den mån det gick. Personen som bundit fast honom hade gjort ett bra jobb, för det kändes som att han typ inte kunde röra sig en millimeter. Han satt vad som kändes i en evighet och funderade på hur han skulle ta sig loss, när han hörde rösten igen.

 

-      Det är dags nu, var nu en snäll pojke och håll dig lugn medan det kommer någon och tar loss dig.

 

-      Varför skulle jag vara lugn? Jag vill ju ta mig härifrån!

 

-      Du kommer få en chans att göra det, men du har en del hinder att ta dig igenom innan dess. Du kommer även att få en chans att rädda din vän som du var med och även en hel del andra människor.

 

-      Sååå, no presure then, sa Lukas och suckade. Vad är det för hinder jag behöver ta mig förbi?

 

-      Det tänker jag inte säga, det är något du får klura ut själv. Men du kan inte klura allt för länge på varje hinder för då kommer människor att börja dö.

 

-      Seriöst, vad är du för en psykopat egentligen?

 

-      Den allra värsta sorten, svarade rösten och skrattade högt. Men håll dig lugn nu så kommer du att bli fri och få en kniv för att kunna ta dig förbi alla hinder.

 

Det kom in två män varav en hade en pistol riktad mot Lukas medan den andra gick för att ta loss honom. Lukas satt kvar på stolen medan männen backade och kastade till honom en kniv. Lukas reste sig långsamt, tog upp kniven och funderade på vad som skulle ske härnäst. Lampor tändes och väggen mittemot honom delades och försvann upp i taket. Lukas gick varsamt framåt för att se vad som skulle ske nu. SWISH! Någon centimeter ifrån hans ansikte drog en tvåeggad yxa förbi och Lukas gjorde ett hopp bakåt av chocken. Han tittade på yxan för att se när han kunde ta sig förbi, gjorde en liten paus och sedan ett stort hopp förbi yxan och var nära på att trilla ner i en håla full av spetsiga pålar. Han rättade upp sig och tittade noga framför sig för att se hur han skulle komma vidare, det fanns en väldigt liten kant vid ena väggen som han gick försiktigt över på. Väl förbi hålan kom han fram till en massa plattor som låg i någon form av mönster, han antog att han var tvungen att hitta plattorna som var säkra att gå på för att kunna ta sig över. Så här fortsatte det i princip hur länge som helst, olika hinder och de blev svårare ju fler han klarade av. Till slut var han dock framme vid en dörr, där han fick skära av repet som höll den stängd och medan han gjorde det fick han en känsla av att han egentligen inte skulle ha gjort det. Men han öppnar dörrarna och där innanför står 3 burar med en morrande och salivskvättande hund i varje. Dörrarna gick igen bakom honom och han hörde ett tydligt klickande när de låstes. I det ögonblicket öppnades buren i mitten och hunden kom farandes mot honom, Lukas hann kasta sig undan i sista stund och hunden slog i dörren bakom honom och blev liggandes där. Då öppnades de två andra burarna och hundarna kom farandes mot honom. Han lyckades få in en hård spark på den första av hundarna men i och med det fick den andra chansen att göra ett hopp upp på honom så han slog i marken. Kniven flög bort en bit och Lukas sträckte sig desperat efter den medan han försökte hålla undan hunden som var på honom. Han såg även att hunden han sparkade var på väg mot honom igen. Till slut fick han tag i kniven och högg hunden ovanpå honom i huvudet och knuffade bort den döda kroppen och hann i princip inte göra mer än så innan den andra hunden var över honom och fick ett rejält tag om hans arm och bett hårt. Lukas skrek till och högg hunden i magen, men den lossade inte på greppet. Ett lågt morrande hördes bakom honom och hunden släppte hans arm och backade medan han höll koll på hunden bakom Lukas. Lukas ställde sig snabbt upp och snurrade runt, men hunden gjorde inga utfall mot honom utan morrade bara på den andra hunden. Den backande hunden la öronen platt mot huvudet och backade till den var inne i sin bur igen och den stängdes. Lukas hade ännu inte tagit ögonen från den morrande hunden, den slutade morra och gick sakta förbi honom och in i mittenburen så att den låstes. När mittenburen låstes hördes ett klickande bakom honom av att dörren låstes upp igen. Lukas kände sig mörbultad av att ha blivit nerknuffad och trampad på av så stora hundar, dessutom blödde han kraftigt från armen där han blev biten. Men han knuffade upp dörrarna och där utanför stod en man.

 

-      Jag vet inte riktigt vad som hände med alfahunden där på slutet men ja, teknisk sett har du ju klarat sista hindret och är fri att gå.

 

Det var rösten som pratat med honom ur skuggorna tidigare.

 

-      Du sa även att jag skulle få min vän med mig och andra människor, sa Lukas och tittade avvaktade på mannen och väntade sig att han inte skulle hålla han lovat tidigare.

 

-      Ja, följ med mig så ska vi hämta dem, sa mannen och vände sig om för att gå.

 

-      Bra, för annars finns det en risk för att även du blir skadad.

 

-      Snälla, hade jag velat så hade du redan varit död nu så det är ingen mening att komma med hot, sa mannen medan han gick.

 

Lukas följde efter mannen och de kom fram till en stor dörr, mannen öppnade dörren och där innanför fick Lukas syn på Kajsa.

 

-      Lukas! ropade Kajsa och sprang emot honom. Du blöder ju!

 

-      Ja, men det är bara en skråma. Känns bättre nu när jag vet att du är säker.

 

Lukas vände sig emot mannen och sa:

 

-      Så, tänker du visa oss vägen ut nu eller tänker du stänga in mig med här med alla dessa människor?

 

-      Jag håller alltid vad jag lovar, så följ bara den här korridoren, sa han och pekade åt höger, så är ni snart ute i friheten igen.

 

-      Tack! Jag kan inte säga att det varit trevligt att råkas och jag hoppas att vi aldrig ses igen! sa Lukas och vända sig om med Kajsas hand i sin och gick mot friheten.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas