Uppdrag Novellskrivning

Dröm eller verklighet?

Var är jag? tänkte Elizabeth när hon vaknade upp mitt ute i skogen av att solen sken henne i ansiktet. Hon stönade till när hon försökte röra benen, de var avdomnade och det började sticka i dem när hon rörde sig. Hur länge hade hon legat här för att benen skulle bli sådana? Hon hasade sig sakta bort mot ett närliggande träd som hon lutade sig emot medan hon masserade sina ben för att väcka dem samtidigt som hon funderade på vad hon gjorde i skogen och hur hon kom dit. Det sista hon minns var att hon väntade på en taxi som skulle ta henne hem från en fest och sedan vaknade hon upp här, i samma skor och kläder som hon hade på festen. Elizabeth reste sig försiktigt medan hon tog stöd mot trädet och tog några stapplande steg för att benen skulle vakna helt. En sak var säker i alla fall, det var inte lätt att gå i högklackat på ojämn mark med spaghettiben. Hon tittade sig omkring för att se om hon kände igen något, hon brukade spendera många timmar i skogen då det var en typ av fristad för henne och därför var det inte helt orimligt att hon skulle känna igen sig.

     - Är du vilse? undrade en röst bakom henne.

Elizabeth blev så chockad av det plötsliga ljudet att hon snubblade till och slog i marken. Hon snurrade snabbt runt och tittade bakom sig men såg inget och trodde att hon inbillat sig rösten.

-      Jag frågade om du var vilse? sa rösten.

-      Var är du? Jag ser dig inte, sa Elizabeth och kände att hon började få lite panik.

-      Vad menar du? Jag är rakt framför dig.

-      Det är du inte alls, i så fall skulle jag se dig!

-      Du kanske har något synfel, har du tänkt på det? sa rösten och skrattade lite tyst.

-      Det är inga som helst fel på min syn, svarade Elizabeth och kände att hon faktiskt började bli lite irriterad på den kroppslösa rösten. Det kanske är du som inte finns mer än i mitt huvud?

-      Åhjo, jag finns. Vänta lite så ska jag visa dig.

Det skimrade till framför Elizabeths ögon och plötsligt fanns där en miniatyr kvinna med brunt lockigt hår, skogsgröna ögon, någon form av dräkt och vingar. I princip en brunhårig Tingeling.

-      Vad är det? Har du aldrig sett en älva innan och tappade talförmågan?

Elizabeth kunde inte tro sina ögon, älvor fanns inte på riktigt utan bara i böcker och på film.

-          Jag måste ha slagit i mitt huvud på något och det gör att jag nu ser i syne, mumlade Elizabeth för sig själv.

-          Du har inte alls slagit i huvudet och jag är inte en synvilla, svarade älvan. Följ med mig så ska jag visa dig att det här inte bara pågår i ditt huvud. 

Älvan flög iväg en bit, stannade och vände sig om medan hon väntade på att Elizabeth skulle resa sig upp och följa efter henne. Elizabeth tog god tid på sig att resa sig upp från marken medan hennes hjärna försökte bearbeta det hon just sett. Detta måste vara en synvila, alla timmar hon spenderat i skogen under alla dessa år utan att se någon älva och plötsligt så bara fanns det en här framför henne. Det…

-      Kan du sätta lite fart så att vi kommer i väg någon gång? Den här delen av skogen är inte särskilt säker numera så vi behöver ge oss i väg, sa älvan.

-      Vad menar du med att skogen inte är säker?

-      Jag sa denna del av skogen, jag kan förklara mer när vi kommer iväg, jag vill komma härifrån innan trollen upptäcker oss.

-      Troll… började Elizabeth.

Men älvans tålamod började tryta och hon flög så nära Elizabeths ansikte hon kunde utan att röra det.

-      Antingen sätter du fart nu så att vi kommer härifrån eller som kommer jag att låta trollen ta dig!

I samma ögonblick hördes grenar knäckas i närheten och därpå tunga steg.

-      Åh nej, de är redan på väg hit, sa älvan panikslaget och satte fart åt motsatt håll.

När Elizabeth såg något grådaskigt som syntes mellan de tätväxande träden en bit därifrån fick även hon panik och satte fart efter älvan.

-      Öhh, vänta på mig! skrek hon efter älvan.

-      Hade du inte varit så seg från första början så skulle vi inte varit kvar här nu, snäste älvan som dök upp bredvid hennes öra.

-      Du skulle nämnt trollen från första början så hade jag inte varit så seg, snäste Elizabeth tillbaka. Sån viktig information borde nämnas först.

Det tunga stegen kom närmare och dessutom började trollen vråla som för att skrämma dem.

-      Jag vet att jag inte får göra såhär men det finns inget annat sätt och jag kan inte bara lämna henne här, sa älvan tyst för sig själv.

-      Vad pratar du…

Plötsligt började Elizabeth krympa och snart var hon i samma storlek som älvan.

-      Ta min hand så att jag kan ta oss härifrån, sa älvan och sträckte ut handen mot henne.

-      Vad har du gj…

-      Nu är vi där igen! Kan du bara vara tyst och göra som jag säger? fräste älvan argt. Jag vill inte bli trollmat om jag kan undvika det.

Elizabeth tog älvans hand och kände hur hon lyfte från marken samtidigt som det spred sig en underlig känsla i kroppen. Obehaglig men ändå behaglig. De flög upp bland trädtopparna, satte sig på en gren skymd bakom löv och tittade på trollen som gick förbi nedanför och letade efter dem. Trollen var inte likt några av de troll hon sett på film eller läst om i sagoböcker när hon var liten. Dessa troll var närmare två meter långa, muskulösa, gråaktiga i huden och med grönt snaggat hår.

-      Herregud! sa Elizabeth med ganska hög röst och slog händerna för munnen.

-      Shhh, vi vill inte att de ska upptäcka oss! viskade älvan. Vi får vänta tills de är en bit härifrån och sedan beger vi oss hem till mig.

De satt kvar på grenen under tystnad och väntade på att trollens vrål skulle dö ut.

-      Nu hörs de inte mer och det är dags att vi ger oss av medan vi kan, sa älvan och tog Elizabeths hand och flög iväg.

 

En lång och rätt så utmattande flygfärd senare stannade de till mitt i luften.

-      Ahh, äntligen hemma, sa älvan lättat och log stort.

-      Hemma? sa Elizabeth undrande och tittade sig omkring men såg inget mer än träd, buskar och blommor.

-      Javisst ja, du ser ju inte det ännu.

-      Ser inte vad för… Elizabeth tystnade.

De måste ha flögit igenom någon form av en osynlig barriär för plötsligt bredde en stor stad sig ut framför henne med hus i en rad olika storlekar och färger du bara kan tänka dig. Vissa hus var små som fågelholkar och var byggda i träden och andra var stora som normala hus för människor.

-      Vad är det här för ställe?

-      Det här är mitt hem, sa älvan stolt. Här lever många olika väsen i harmoni med varandra.

-      Vad för väsen?

-      Bland annat älvor som jag själv, trollkarlar, häxor, feér, drakar, vätt…

-      Finns det drakar här? sa Elizabeth upphetsat och tittade sig omkring. Jag har alltid velat se en drake!

-      Haha, ja,, drakar finns här i staden. Det är dock inte så ofta de syns till då de mest håller sig för sig själva och är rätt skygga, svarade älvan. Förresten, mitt namn är Cazandra men jag kallas för Caz.

-      Jaha, okej, sa Elizabeth lite besviket. Själv heter jag Elizabeth men kallas för Bettan.

-      Okej, Bettan, välkommen till vår alldeles egna del av skogen – Skogia.

-      Skogia? Åh det vara ju originellt.

-      Du behöver inte vara så sarkastisk, sa Caz och knäppte med fingrarna.

BOOM! Elizabeth slog i marken när hon återgick till normal storlek.

-      Jag har dock en fråga, sa hon medan hon satte sig upp och tittade på Caz. Om ni nu lever i harmoni med varandra, varför har ni någon form av osynlighetsbarriär som gör att man inte ser er? Och varför är trollen utanför?

-      Det är två frågor och inte en, sa Caz och blinkade åt henne. Den osynliga barriären har vi för att människor inte ska kunna upptäcka oss då det inte har slutat så bra för oss innan. Barriären gör endast att de inte ser oss och gör att de känner för att gå åt ett annat håll om de kommer för nära. Du är ett undantag eftersom du var med mig. Vad gäller trollen så levde även de i harmoni med oss för ett antal år sedan, innan den onda trollkarlen Xander kastade en förtrollning över dem. När ett troll numera får syn på ett annat väsen, eller en människa för den delen, så blir det aggressivt och ska slåss. Du har ju själv sett dem, de är inte de lättaste att slåss emot.

-      Men fy vad hemskt! Finns det inget sätt att bryta förtrollningen så att ni än en gång kan leva i harmoni?

-      Jo, genom att besegra Xander. Men förutom att han är den mäktigaste trollkarlen i vårat rike så omger han dessutom sig med en massa troll dygnet runt.

Elizabeth satt tyst och funderade, plötsligt kände hon sig väldigt trött efter allting som hänt idag och allt nytt hon fått veta.

-      Jag ser att du börjar bli trött, avbröt Caz hennes tankar. Häng med mig så tar vi något att äta och sedan lägger vi oss. Det har varit en låååång dag.

 

När Elizabeth vaknade nästa dag kände hon sig riktigt utvilad, hon kunde inte minnas när hon sovit så bra senast. Men det var tråkigt att äventyret hon varit med om bara varit en dröm.

-      God morgon sömntuta! Äntligen vaken? sa en bekant röst i hennes öra.

Elizabeth ryckte till och öppnade ögonen, det hade alltså inte bara varit en dröm för framför henne flög Caz.

-      Är du redo att stiga upp och göra dig i ordning för att möta…

Plötsligt knackade det på dörren och en lång man steg in genom dörren.

-      Kan jag få prata med dig Caz? Det är bråskande, sa mannen.

-      Javisst, sa Caz, förresten detta är…

-      Vi kan presentera oss senare, just nu måste jag prata med dig.

-      Okej då.

Caz följde med mannen ut genom dörren. Elizabeth tog sig tyst upp från sängen och gick bort till en fönster som var på glänt och satte sig på huk under det för att de inte skulle kunna se henne.

-      Vad menar du med att ta hit henne här?

-      Vad skulle jag göra då? Lämna henne i skogen och låta trollen ta henne?

-      Det hade varit det enda rätt att göra, nu har du försatt hela vår stad i fara genom att ta hit henne och det är inte rätt mot oss!

-      Seriöst? Tror du på fullast allvar på den gamla profetian? Att om en människa kommer in i vår stad kan Xander helt plötsligt lokalisera oss och trollen kan komma igenom vår barriär? sa Caz och tittade på mannen.

-      Det är inte något jag skulle vilja testa i alla fall, så se till att få henne härifrån.

-      Jaja, lugna dig nu innan du får ett nytt anfall. Jag ska prata med henne och se till att hon kommer härifrån. Men jag tänker följa med henne så hon kommer ut ur skogen säkert, bara så du vet.

-      Gör vad du vill så länge hon kommer härifrån, sa mannen och gick därifrån.

Elizabeth satt mållöst kvar under fönstret och märkte inte ens att Caz var tillbaka inne i rummet förrän hon började prata.

-      Vad gör du under fönstret?

-      Ärligt talat så lyssnade jag på vad du och den där mannen pratade om. Är det sant att genom att ta med mig hit så har du försatt din stad i fara?

-      Äsch, jag tror inte på den gamla profetian. Men det är lika bra att göra som hövdingen säger och få i väg dig härifrån så att resten av stadsbona lugnar sig. Kan du vara snäll och klä på dig? Så äter vi något och sedan ger vi oss av härifrån.

-      Okej, sa Elizabeth lite besviket.

Ska hon behöva ge sig i väg alla redan? Hon har ju precis fått se det här stället och hon skulle vilja få lite tid på sig att utforska det och lära sig mer om de olika väsen som lever här. Kanske till och med få se en drake? Men eftersom Caz varit så snäll emot henne och inte direkt kastar ut henne så började hon klä på sig under tystnad. När hon var klar så klev hon ut genom dörren och stängde den bakom sig, utanför var Caz och väntade på henne.

-      Är du redo?

-      Inte direkt, finns mycket här jag skulle vilja se och lära mig mer om. Men jag vet att jag inte har något annat val än att ge mig av och jag är så redo som jag kommer att bli.

-      Okej, följ efter mig, sa Caz och visade vägen.

När Elizabeth skulle gå igenom barriären på nytt var det något som hände, när hon var igenom på andra sidan så försvann plötsligt barriären bakom henne.

-      Åh nej, barriären är borta, sa Caz panikslaget. Detta är verkligen inte bra! Jag måste berätta för hövdingen.

-      Vad ska…

-      Du får stanna här medan jag hämtar honom, håll utkik efter troll och skrik om du ser några, sa Caz över axeln medan hon flög in mot stan.

Jaha, ska jag bara stå här och glo då eller? Som om inte jag är rädd för troll, de var ju inte små precis. I det ögonblicket hördes en massa prassel och tunga steg i en dunge en bit bort och i nästa sekund kunde hon skymta i alla fall tre troll som var på väg rakt emot henne. Elizabeth sparade inte på krutet utan tog i för full hals när hon skrek. Trollen tvärstannade och bara stirrade på henne, innan de började mumla något för varandra. Hon pausade en sekund för att hämta ny luft och så skrek hon igen.

-      Vem sa till er att stanna? sa en okänd mans röst. Ta henne!

Men trollen såg fortfarande tveksamma ut och gjorde ingen ansats att gå emot henne.

-      Men för guds skull! Så, är ni nöjda nu? sa mannen och gjorde en svepande rörelse med handen som gjorde att Elizabeths skrik tystnade. Kan ni ta henne nu?

Trollen satte fart rätt emot henne, den närmsta höjde klubben han hade i handen och drämde ner den med full kraft mot henne, detta skulle hon inte…

 

Elizabeth vaknade med ett ryck och satte sig upp sängen, hon andades tung som om hon sprungit ett maraton och var alldeles torr i halsen. Hon la sig sakta ner igen och försökte minnas vad hon drömt. Det var något om en älva och massa troll som levde i skogen. Jaha, allting var tydligen bara en dröm!

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas