Uppdrag Novellskrivning

Plötsligt händer det

 

Varför? Varför var han tvungen att dyka upp just här och just nu efter alla dessa år? tänkte Malin. Hon var på sin bästa väns bröllopsmottagning och det var först nu som hon upptäckte att Robert var där. Han var precis lika snygg som hon mindes honom med sina skogsgröna ögon och bruna, lite smålockiga hår. Det var drygt 11år sedan han försvann ur hennes liv utan ett ord, hon hade varken sett eller hört av honom sedan dess och nu stod han helt plötsligt bara där.

 

- Vad tänker du på? frågade Anna som kom upp bredvid henne.

 

Malin hoppade till då hon inte hört att Anna närmade sig.

 

- Eh… inget särskilt, svarade hon.

 

- Men allvarligt, jag ser att det är nånting och jag vill att du berättar vad det är, sa Anna medan hon följde Malins blick. Men vänta lite… är inte det där den killen du dejtade under en tid i gymnasiet?

 

- Jo, det är det. Vad gör han här? Jag trodde att han flyttade till USA för en massa år sen.

 

- Jag vet inte riktigt vad han gör här, svarade Anna sakta. Men å andra sidan känner jag inte alla Daniels vänner och bekanta, jag har inte ens  träffat hans bror som bor utomlands. Men häng med här så ska jag nog kunna ta reda på vilken relation han och Daniel har.

 

- Men Daniel står ju och pratar med honom just nu.

 

- Precis! Det är därför vi ska gå fram så att Daniel kan presentera oss.

 

- Men jag har ingen lust att träffa honom så jag stannar gärna kvar…

 

- Äsch! Sluta vara så barnslig nu och häng med, sa Anna samtidigt som hon tog Malin i armen och satte kurs mot Daniel och Robert.

 

När Anna var så här var det lika bra att bara hänga på, det hade Malin lärt sig under alla dessa år som de varit bästa vänner.

 

- Hej älskling, sa Daniel och kysste Anna när hon ställde sig bredvid honom.

 

- Hej, svarade hon tillbaka och log stort mot honom.

 

Detta är Robert, min storebror som jag har berättat om som bott, och fortfarande bor,  i USA de senaste 10 åren.

 

Anna såg lika chockad ut som Malin kände sig. Har hennes bästa vän gift sig med Roberts lillebror? Malin visste inte ens att Robert hade syskon.

 

- Hej, sa Robert och sträckte fram handen mot Anna samtidigt som han log. Vad trevligt att äntligen få träffa dig efter allt Daniels prat.

 

- Haha, jag hoppas att det var bra saker, skrattade Anna och skakade Roberts hand. Det är trevligt att få träffa dig med även om Daniel inte sagt något om att du skulle komma.

 

- Jag skulle inte vilja missa detta för allt i världen. Jag får fortfarande inte riktigt in att min lillebror har gift sig, jag trodde aldrig att du skulle hitta någon som stod ut med dig och ditt taskiga humör, skrattade Robert och dunkade Daniel i ryggen.

 

- Taskiga humör? Det ska ju verkligen komma från rätt, sa Daniel och skrattade högt.

 

Malin stod tyst och tittade ner i golvet medan de andra pratade, hon försökte backa undan utan att någon märkte det när Anna släppt hennes arm för att skaka hand med Robert. Tyvärr känner Anna henne alldeles för väl och märkte att hon försökte dra sig undan.

 

- Förresten, Robert, detta är min bästa vän Malin, sa Anna medan hon la armen runt Malin och drog fram henne.

 

- Hej Malin, sa Robert med neutral röst och sträckte fram handen mot henne.

 

- Hej, svarade Malin tillbaka och skakade hans hand snabbt samtidigt som hon försökte undvika att titta på honom. Är det okej om jag går ut en snabbis och ringer Lucy för att se hur det går? frågade Malin medan hon vände sig mot Anna.

 

- Gör du det om du vill, sa Anna även om hon såg på Malin att det var för att komma ifrån situationen snarare än att se hur det var med sin dotter.

 

- Det var trevligt att få träffa dig, sa Malin till Robert innan hon vände sig om och gick.

 

Väl utanför dörren tog hon upp mobilen och slog numret till sin dotter.

 

- Hej mamma! svarade Lucy glatt i mobilen.

 

- Hej min älskling, sa Malin samtidigt som hon kände hur lugnet spred sig i kroppen. Hur går det? Är mormor och morfar snälla?

 

- Jadå, de är jättesnälla. Vi har varit iväg och köpt godis, sen gjorde mormor pannkakor med jordgubbssylt och glass. Det var så gott!

 

- Vad bra, mormors pannkakor är bäst.

 

- Men mamma, dina pannkakor är med goda!

 

- Haha, tack, det var snällt sagt.

 

- Är Anna fin idag mamma?

 

- Anna är jättefin. Jag kan visa dig bilder när jag hämtar dig imorgon. Men nu måste jag gå in igen, jag ringde mest för att höra hur du har det.

 

- Okej mamma, älskar dig. Hej då!

 

- Älskar dig med Lucy, hej då.

 

Malin la ner mobilen i handväskan, tog ett djupt andetag och gick in igen. Resten av kvällen flöt på fint med dans, alkohol och ett lyckligt par som smet ut runt tolv. Malin undvek Robert så mycket hon kunde och slapp prata mer med honom. Efter brudparet smitit iväg kände Malin att hon med kunde åka hem utan att vara ohövlig. Väl hemma tvättade hon av sig sminket, klädde av sig och bäddade ner sig i sängen. Den natten sov hon inte många timmar utan låg mest och vände och vred sig efter det oväntade mötet med Robert efter alla dess år.

 

 

 

Några dagar senare satt hon och Anna på ett fik inne i stan och väntade på att Daniel skulle komma och äta lunch med dem.

 

- Sååå… har du hört av Robert sen bröllopet? frågade Anna.

 

- Nej, varför skulle jag göra det?

 

- Daniel berättade att han har frågat om dig.

 

- Jaså? Vad har han då frågat?

 

- Nja, det har han inte direkt gått in på utan mer bara berättat att Robert frågat om dig och om jag visste varför.

 

- Vad svarade du då?

 

- Haha, jag svarade inte direkt på frågan utan försökte mer börja prata om något annat. Om nu inte Robert att sagt varför han undrar saker om dig så tänker inte jag säga det i alla fall.

 

- Tack, det sista jag behöver är någon som ställer en massa frågor. Jag för min del visste inte ens att Robert hade några syskon.

 

- Men dejtade inte ni rätt så länge? Hur kan du då inte veta att… Anna tystnade samtidigt som hon titta på en punkt bakom Malin.

 

Malin vände sig om och kände hur hjärtat hoppade över ett slag. En bit bakom henne kom Robert gåendes med ett så stort leende i ansiktet att hans charmiga smilgropar syntes och bredvid honom gick Daniel och skrattade. Det här kan bara inte hända, tänkte Malin. Varför är han fortfarande kvar här? Hon hoppades på att han hade åkt tillbaka till USA och att hon inte behövde träffa honom igen, men sådan tur hade hon tydligen inte.

 

- Hej älskling, sa Anna när Daniel böjde ner huvudet och kysste henne när han och Robert kom fram till bordet. Jag visste inte att du skulle ha sällskap med dig.

 

- Alltså, det blev inte bestämt förrän för ca 10 minuter sen när jag ringde till Daniel och frågade om vi skulle äta lunch ihop idag. Han berättade han skulle äta lunch mer er idag så jag bjöd in mig själv. Jag hoppas att det är okej? sa Robert och tittade på Malin och Anna.

 

- Jadå, för oss är det lugnt, svarade Anna snabbt innan Malin hann säga något. Bara slå er ner.

 

Malin suckade inombords när Robert satte sig ner bredvid henne, men hon bestämde sig för att inte låta detta förstöra hennes lunch. Lunchen gick förvånatsvärt bra även om hon enbart svarade fåordigt när Robert försökte prata med henne. Men hennes kycklingsallad var väldigt god och det var det som fick henne att sitta kvar.

 

- Jag behöver gå snart, sa Malin. Lucy slutar tidigt från skolan idag och jag lovade att vi skulle hitta på något kul idag.

 

- Vem är Lucy? frågade Robert och tittade nyfiket på henne.

 

- Min dotter, svarade hon medan hon undvek att titta på honom.

 

- Aha, hur gammal är hon?

 

- Hon blir 11 i slutet av året.

 

Hon kastade en snabbt blick på honom och märkte hur han började fundera och sedan reste hon sig för att undvika mer frågor.

 

- Det är din tur att bjuda va? frågade hon Anna.

 

- Ja, det är det, sa Anna medan hon nickade och tittade fundersamt på Malin.

 

- Tack, då går jag nu så får vi höras av en annan dag, sa Malin och kramade om Anna. Det var trevligt att luncha med er. Sedan vände hon sig om och gick till sin bil.

 

Hon plockade upp Lucy i skolan och så åkte de till lekparken där de spenderade några timmar, därefter åkte de till leksaffären där Lucy fick välja ut något hon ville ha och sedan körde de till affären för att handla dagens middag som Lucy bestämt skulle vara tacos. De hjälptes åt med maten och disken efteråt, sedan var det läxdags och därefter läggdags vid 20:30. När Lucy var nattad, vilket hade gått ovanligt lätt denna kväll, satte Malin sig i soffan och slöglodde på något kriminalprogram på tv:n medan hon funderade över dagens lunch och Roberts försök att prata med henne. Varför har ställt massa frågor om henne till Daniel? På bröllopet verkade det inte ens som att han kände igen henne. Och på lunchen idag nämnde han ingenting om att han visste vem hon var. Malin avbröts i sina funderingar av det knackade på dörren. Vem kommer så här dags? Klockan är trots allt 21:30 en tisdagkväll. Hon öppnade dörren och stelnade till, utanför dörren stod nämligen Robert.

 

- God kväll, sa han och log försiktigt mot henne. Förlåt att jag kommer så sent men jag ville inte riskera att din dotter var vaken. Får jag lov att komma in?

 

- Ehhhh… alltså jag är inte säker på att jag vill att du ska komma in. Vad vill du mig?

 

- Det är det jag skulle vilja prata med dig om, om du låter mig komma in vill säga. Jag vet att jag är alldeles försent ute för att ens be dig förlåta mig för att jag lämnade dig som jag gjorde, men jag skulle åtminstone vilja ge dig en förklaring.

 

- Ja… liiiiite försent kanske, 11 år är en väldigt lång tid ska du veta, sa Malin och suckade. Men det skulle vara skönt att till slut få en förklaring så kom in.

 

Hon vände sig om, gick in i vardagsrummet igen och satte sig i soffan. Hon hörde hur Robert stängde ytterdörren och tog av sig skorna innan även han kom in i vardagsrummet. Hon märkte hur mycket hennes kropp fortfarande reagerade på blotta åsynen av honom, speciellt när han log det där charmiga leendet så att smilgroparna syntes. Han satte sig en bit ifrån henne i soffan och såg rätt så obekväm ut. Det var något nytt för henne att se, när de dejtade var han alltid så självsäker.

 

- Så… du kan komma med förklaringen när du vill, sa Malin och tittade avvaktande på honom.

 

- Alltså, ärligt talat vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja, sa han och drog handen genom håret. Det är så mycket jag skulle vilja säga dig men vet inte hur eller på vilket sätt jag kan få dig att förstå.

 

- Du kan börja från början. Varför stack du utan ett ord?

 

- Haha, sa han humorlöst, hade jag haft något val när det gällde den saken hade jag frågat dig om du hade velat följa med mig till USA. Men..

 

- Vadå om du hade haft något val? avbröt Malin honom. Det måste ju varit ditt egna val att flytta till USA?

 

- Nej, det var inte mitt val. Hade det varit mitt val så hade jag inte bara försvunnit som jag gjorde. Då hade jag berättat för dig och gett dig valmöjligheten att följa med mig!

 

- Men varför fick jag inte den valmöjligheten då?

 

- För att allting bestämdes över huvudet på mig och jag fick inte veta något förrän samma dag som jag åkte, sa han och slog frustrerat ut med armarna. Allting var redan packat och klart när pappa berättade det för mig och därefter körde han mig raka vägen till flygplatsen.

 

- Men så kan han väl inte göra?! Du var ju ändå 23 år vid den tiden!

 

- Ja, men ibland finns det inget annat val än att göra som pappa säger även om det är tvärt emot vad man själv vill. Jag ville bygga något här med dig, skapa en familj och ett liv med dig.

 

- Men ändå, du har haft chansen att höra av dig någon gång under alla dessa år. Varför har du inte gjort det? frågade Malin och tittade undrande på honom.

 

- Den första tiden hade jag fullt upp och fick verkligen slita häcken av mig, vilket antagligen var pappas avsikt. Och när det verkade som att jag inte skulle höra av dig heller så rann det ut i sanden. Och sen vågade jag ärligt talat inte, för jag visste inte hur du skulle ta det och då bet jag istället ihop och arbetade

 

- Höra av mig? Hur skulle jag kunna höra av mig när jag inte ens visste vart du tagit vägen eller anledningen till varför du stack? utropade hon medan tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag var helt förstörd när jag upptäckte att du stuckit och sedan fick jag på omvägar reda på att du flyttat till USA. Och för att inte tala om chocken ett tag senare.

 

- Vad menar du nu? sa Robert undrade och vände sig mot henne.

 

- Någon månad efter du stuckit började jag att bli illamående om morgorna och när mamma en dag upptäckte mig kräkandes på toaletten tog hon med mig till läkaren där det konstaterades att jag var gravid. Och…

 

- Menar du att du var gravid med mitt barn? nästan skrek Robert och hoppade upp ur soffan. Skulle jag varit pappa nu egentligen?

 

- Nja… snarare att du är pappa, sa Malin och tittade försiktigt upp på honom.

 

Robert stannade till mitt i en rörelse och såg ut som om han blivit träffad av blixten.

 

- Va vaaa vad menar du? stammade han.

 

- Jag menar att Lucy, min dotter som ligger på övervåningen och sover, även är din dotter.

 

- Allvarligt? sa han och tittade på henne helt förundrat. Valde du att behålla barnet?

 

- Ja, för ärligt talat var jag redo för barn och mina föräldrar stötte upp mig allt de kunde. Däremot är det fortfarande ingen till denna dag som vet vilken som är pappa till Lucy, mer än någon okänd människa som sett hennes födelseattest.

 

Robert blev helt mållös och såg ut som att han skulle svimma vilken minut som helst. Han drog Malin intill sig i en hård kram, något hon hade längtat efter i alla dessa år. Att äntligen få vara tillbaka i just hans famn. Plötsligt kände hon något blött på sin högra kind, hon lutade huvudet tillbaka en aning för att kunna titta upp mot honom och upptäckte att han grät.

 

- Du anar inte hur mycket det värmer mig att veta att jag har en liten dotter, att du valde att behållla vårat barn trots det som hände, sa han och kysste henne på pannan.

 

- Men det var det enda jag hade kvar av dig och jag älskade dig av hela mitt hjärta, det är något jag gör än idag. Jag har inte kunnat släppa dig trots alla dessa år som har gått.

 

- Jag har inte kunnat släppa dig heller, du har varit i mina tankar varje dag under dessa år. Och du är ännu vackrare än jag minns dig, du ska bara veta vilken chock det var att se dig på bröllopet när du var brudtärna. Du har aldrig varit så vacker som just i den stunden, när jag fick se dig efter så många år.

 

- Jag känner precis samma sak, att få se ditt charmiga leende igen med smilgroparna fick mig att smälta igen, sa hon och gav honom en kyss.

 

De stod där med armarna omkring varandra i vad som kändes som en evighet och bara njöt av varandras närhet.

 

- Vill du se din dotter? frågade hon och tittade på honom.

 

- Det vill jag väldigt gärna, sa han och log stort.

 

Hon tog hans hand i sin och visade honom vägen till Lucys sovrum, och leendet och glädjen hon såg när han tittade på sin dotter för första gången sa henne allt hon behövde veta.

 

- Vad vacker hon är, viskade han och tittade intensivt på Lucy. Lika vacker som sin mamma. Jag ser att hon har ärvt det blonda håret efter dig, har hon även ärvt dina vackra bruna ögon?

 

- Ja, hon har ärvt mina bruna ögon. Men du, ska vi gå ner igen så att hon kan få sova ifred då hon är rätt lättväckt.

 

Robert reste sig upp utan ett ord, tog hennes hand igen och han tittade på Lucy en sista gång innan han vände sig om och gick. Väl nere i vardagsrummet igen satte de sig i soffan.

 

- Jag skulle väldigt gärna vilja vara en del av ditt och Lucys liv om du bara är villig att ge mig en chans.

 

- Det kommer inte att bli lätt, men jag är villig att ge dig en chans och se vad det leder, om inget annat för att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Men vi kommer inte att direkt kunna berätta för Lucy att du är hennes pappa, utan hon måste få en chans att lära känna dig först och du henne.

 

- Nej, men det förstår jag! Men jag är fullkomligt nöjd med att få chansen att lära känna henne och även dig på nytt.

 

De kysstes igen och samtidigt som Malin gosade in sig i Roberts famn så tänkte hon att plötsligt händer det man längst in i hjärtat vill.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas